Mörk framtid för svensk tennis

Stefan Holm

Holm: Färre vill spela – och de måste resa utomlands för att tävla

BÅSTAD. Världsfemman Robin Söderling slog Andreas Vinciguerra i en match utan något högre underhållningsvärde.

Det är så svensk tennis ser ut 2010.

Landets näst bäste spelare är en 347:e-rankad 29-åring som saknar brosk i vänster knä.

När Söderling och ”Vinci” var klara med varandra och de obligatoriska presskonferenserna lämnade jag hotell Skansen och klev ut i Båstadnatten.

Det kändes som att mörkret slukat både Bjärehalvön och svensk tennis.

Vad göra?

Jag slog en signal till Thomas Enqvist för att bli uppmuntrad.

Davis Cup-kaptenen befann sig på restaurang Sand för att äta men eftersom andra gått dit för att dricka var det så högljutt att jag inte hörde vad han sa.

Det blev bättre när han lämnade lokalen.

– Den här veckan har varit en framgång för svensk tennis, sa han.

Håll i er nu, men det är sant.

Båstadveckan har varit helt fantastisk.

2010 är det inte 18 svenskar som spelar Öppna franska.

Vi ska glädjas åt en 16-åring

I år ska vi glädjas åt att en 16-åring vid namn Filip Bergevi är ytterst nära att vinna ett set i kvalet till Swedish Open, att wild card-spelarna Christian Lindell och Filip Prpic tvingar Jarkko Nieminen respektive Fabio Fognini till skiljeset, att Ervin Eleskovic kvalar in till turneringen och slår en okänd polack (Jerzy Janowic) i första omgången och att Andreas Vinciguerra över huvud taget kan gå.

Henrik Sundström satt på vip-läktaren och såg matchen mellan ”Vinci” och Robin Söderling i går kväll. Han hade precis blivit invald i svensk tennis Hall of fame och var, antar jag, en aning nostalgisk.

Det blir nästan alla när svensk tennis ser ut som den gör i dag. ”Henke” hade sitt stora år 1984, men slog igenom tidigare än så. Redan 1982, som 18-åring, tog han sig till final i Swedish Open. Han förlorade den mot en ännu yngre landsman, Mats Wilander, 17.

Lika ljus som svensk tennis framtid var då, lika mörk är den i dag.

Mötet mellan Söderling och Vinciguerra var en hälsokontroll och tennismatch i ett.

Ingen trovärdig rankning

Västgöten är en världsstjärna men bakom honom kommer ingenting. Sedan kommer ingenting och ingenting. Andreas Vinciguerra är 347:a i världen, men tvåa i Sverige om det funnits en trovärdig nationell rankning.

Trea är Joachim ”Pim-Pim” Johansson, trots att ingen verkar veta om han fortfarande spelar tennis. Hans talang är så stor och hans serve så hård att han kan ägna månader åt blöjbyten och golf och ändå vara aktuell för Davis Cup-laget.

Vid närmare eftertanke är det inte så konstigt att det inte kommer fram några nya svenska stjärnor. Det är först nu tennisen är på väg att bli en världssport och allt färre svenskar vill spela tennis.

Lågt underhållningsvärde

De få talanger som finns blir väl omhändertagna i Team Catella, men till skillnad från spelare från andra länder måste de resa utomlands för att hitta tävlingstillfällen.

Det är, i mina ögon, huvudförklaringen till att svensk tennis ser ut som den gör i dag.

I Sverige finns bara två future-turneringar, vilket kan jämföras med 35 i Brasilien.

Förmodligen är det därför det är så fantastiskt att se ett helsvenskt möte i Swedish Open, även om underhållningsvärdet är lågt.