Vi lever vidare för att utkämpa ännu ett slag
Niva: Vi har ett helt gäng fotbollskrigare
Ska man till Brasilien är det lika bra att ta den längsta omvägen dit.
Ska man vinna en avgörande fotbollsmatch är det lika bra att göra det på krångligast tänkbara sätt.
Vi lever vidare för att utkämpa ännu ett slag – och vi har ett helt gäng fotbollskrigare som är väldigt skickliga på att vinna dem.
För att verkligen gilla ett fotbollslag måste jag få se dess defekter, få följa med det genom motgångarna.
Under det senaste kvalåret har Erik Hamréns svenska landslag har tagit mig med på en smått obegriplig kvalresa.
Det har tagit med mig ner i de djupaste grottorna och visat mig sina mest osminkade sanningar. Det har fått mig att slita mitt hår, att bita sönder mina naglar och triumfknyta mina nävar.
Jag har verkligen inte blivit övertygad om att det är ett landslag av hög internationell klass, men när allt kommer kring är det faktiskt inte heller det viktigaste.
Längs vägarna har jag blivit övertygad om att det i alla fall är ett landslag att uppskatta, ett landslag att vara stolt över.
Om jag kände likadant under pausvilan?
Nä, det kan jag ju uppriktigt sagt inte påstå. Den första halvleken var mest bara ett bevis för hur underutvecklade vi alltjämt är på vissa områden, hur underlägsna vi förblir vad gäller mottagningar och en viss typ av passningsspel.
Men fotboll har ännu inte förvandlats till en idrott där de mest magiska bolltrollarna är de som vinner. Det finns andra egenskaper som har ännu större värden.
Ett landslag med karaktär
Hade inte Andreas Isaksson gjort sina avgörande parader hade vi förmodligen suttit här och författat helt andra typer av texter. Hade Sverige gått in i omklädningsrummet med ett tvåmålsunderläge hade säkerligen den brasilianska drömmen varit definitivt krossad.
Men nu gjorde Isaksson de där räddningarna, nu klarade blågult av att hänga i trots att de stundtals var utspelade.
En match har alltid två halvekar, ett resultat går fortfarande att uppnå på flera olika sätt.
Jag tänker inte ägna ytterligare en text åt att försöka plocka raljanta poänger på spelare som förväntas uppträda som vinnare med förbundskaptensshining uppumpad till öronsnibbarna. Istället ska jag innerligt uppskatta att det här är ett landslag med karaktär, en spelargrupp som vägrar se sig själva som underlägsen eller erkänna sig besegrad.
Det är väldigt goda egenskaper, några av de bästa ett fotbollslag överhuvudtaget kan besitta.
Sveriges landslagsspelare blev inte skickligare under pausvilan, men likafullt förvandlades de till ett gäng som klarade av att vända matchbilden.
Det var sannerligen inte första gången.
De tvingades bisarrt nog tvingas göra det på Färöarna, och de lyckades osannolikt nog med det i Berlin. De gjorde ett rätt jäkla gott försök nere i Wien, och upprepade därefter tricket i Dublin.
Erik Hamrén är inte klassrummets mest slipade taktiker eller laguttagningarnas obestridda mästare, men han har i alla fall lyckats tända en väldigt svårsläckt gnista.
Martin Olsson, Johan Elmander, Kim Källström, Andreas Isaksson, Pelle Nilsson, Pontus Wernbloom och de andra är inte världens individuellt mest briljanta fotbollssnidare – och när jag nu sett reprisbilderna tvingas jag dessutom konstatera att Elmander är en smärtsamt sunkig filmare – men om inte annat är de i alla fall riktiga fullkaratsvinnare.
Kanske beter de sig som sådana utanför planen, jag vet inte. Det gör det definitivt innanför linjerna.
Aldrig chanslösa med Zlatan
Och så har vi visst en lagkapten också, en sådan som har både de svartaste ögonen och de vackraste fotbollsfötterna.
Zlatan Ibrahimovic kommer in fel i matchen och gör långtifrån sin allra bästa landskamp. Ändå står han där och summerar med ett mål, en assist och en självklar matchvinnarroll.
Har vi en spelare som får ihop ett sådant facit med en halvhafsig prestation är vi aldrig chanslösa. Har vi tio andra som övervinner sina begränsningar kan vi nå resultat vi egentligen inte har kvaliteter för.
Nu ska vi in i ett playoff, och jag har givetvis ingen aning om hur det kommer att sluta.
Jag är däremot säker på att vi har både en smått oslagbar centerforward, en väldigt sällsynt typ av sammanbiten lagmoral – och faktiskt också en nationalarena som kan ge den här sortens svettarmatch den inramning den förtjänar.
Det är verkligen inte det sämsta. Det är väldigt mycket mer än väldigt många andra.