Erik Niva: Såg ni pendeln svänga?
MÜNCHEN. En brottsmisstänkt klubbpresident är bra.
En förnedrad Bundesliga-rival är ännu bättre.
Men nu när Bayern München ska återta positionen som fotbollsvärldens stora stygga varg – då är en sönderstrimlad passningspanter onekligen bäst av allt.
Såg ni pendeln som svängde?
Såg ni hur den europeiska fotbollens maktbalans vägde över från den ena sidan till den andra så snabbt och så kraftigt att den höll på att lossna från sitt fäste.
Jo, det måste ni ha gjort, för en mer effektfull detronisering har jag ingen aning om när vi senast hade äran att bevittna.
På förhand hade jag förberett mig på en match mellan den europeiska fotbollens två mest välfungerande lag. Istället fick jag se en utsvulten best slita sönder ett fotbollskadaver.
Egentligen inget konstigt
Tendensen att förkunna FC Barcelonas död och förruttnelse vid varje förlust är och förblir visserligen överdriven, men för den sakens skull ska inte låta bli att konstatera det uppenbara.
Det här laget kan inte längre göra anspråk på att vara Europas bästa. Under våren har tiden hunnit ikapp. Pep-kurvan har till sist börjat dala, och egentligen är det inget konstigt med det.
Även om Andrés Iniesta är en fullständigt fenomenal fotbollsspelare har Leo Messi, Xavi och Carles Puyol alltid varit lagets tre viktigaste spelare. Det är de som tagit med sig spelsystemets funktionsgaranti ut på planen.
Nu har Barcelona tvingats gå igenom en hel vår med skadeknakande ryggrad, och ikväll tog Bayern München den över knät och knäckte den.
Jag har sett skickliga spelare göra självuppoffrande insatser förr, men jag vet ärligt talat inte om jag någonsin sett såhär begåvade individualister göra en lika monumental kollektiv arbetsinsats.
Bayern München kom till spel med elva MMA-fighters, elva medeldistanslöpare och elva balettdansöser. Dessutom visade de sig vara rätt hyfsade på att hantera en fotboll.
Javi Martínez och Bastian Schweinsteiger kontrollerade mittfältet fullständigt med sin syntes mellan brutalitet och briljans, och både Franck Ribéry och Thomas Müller gjorde tvåvägsinsatser som hade nött ut stålhjulen på två expresståg. Alla höll de yppersta världsklass.
Och Arjen Robben? Fråga mig inte om Arjen Robben, för jag har ingen som helst aning om vad som hände med honom.
För en kväll var den lataste och mest enkelspårige egoisten av dem alla den allra mest välprogrammerat laglojale totalfotbollsroboten.
Ikväll visade inte Bayern München upp några som helst svagheter, utan gav intryck av att behärska alla tänkbara sätt att spela fotboll. De kunde hålla bollen inom laget när det krävdes, men ännu hellre spela snabbt och rakt när det fanns läge för det. De vann den fysiska kampen på knockout och fick walkover på de fasta situationerna.
Näst intill orubbliga
De var så överlägsna att de faktiskt kändes näst intill orubbliga. De sände ut precis de signaler de själva drömmer om.
Vid början av gångbron som leder över till Allianz Arena hänger souvenirtröjorna på rad. De allra flesta av dem har Bayern Münchens inofficiella motto tryckt på bröstet: ”Euer Hass ist unser Stolz”. Ert hat är vår stolthet.
Det har varit några alldeles överjävligt snurriga dagar här i München, dagar som fått många människor inom det internationella fotbollssamfundet att återupptäcka en ingrodd avsky för Bayern München.
De har försökt skymma sin fifflande, hycklande klubbpresident med en förnedrande drömkrossare till prestigevärvning. De har varit just precis det FC Hollywood som de brukade beskrivas som på 1900-talet, och de allra flesta häromkring har trivts alldeles förbaskat fint med det.
Det är den här klubben de vill vara.
Inte den sympatiska utmanaren som förlorar finaler på de mest hjärtskärande sätt – den överlägset arroganta framgångsmaskinen som flinar medan den smular sönder uppstickare med skruvdobbarna.
Borde två av deras mål underkänts, säger ni? Så väldigt mycket bättre, säger de.
Sedan de tvingades gå igenom sitt eget fotbollsgehenna förra våren har de reagerat på ett sätt som varit både beundransvärt och skoningslöst. Klubbledningens maktherrar identifierade förändringarna som behövde göras, och drev igenom dem helt utan sentimentalitet. Sportchefer, skyttekungar, storstjärnor och succétränare städades undan, omedelbart eller med fördröjd effekt.
För Barcelona väntar nu en egen storrenovering, vare sig de vill eller inte. De kommer att hantera den annorlunda, och det ska bli väldigt intressant att se hur de väljer att resonera och agera.
Så gott som färdiga
Bayern München är så gott som färdiga med sin ombyggnation.
Visst har de tänkt att plocka hem en buckla från London i maj – och ett helt fullfamnsfång av troféer under den kommande femårsperioden – men en väldigt stor del av deras ryktesbyggande har de klarat av redan nu.
De har satt sig i respekt, de har spridit skräck och fruktan omkring sig. Nu får de bara lov att sluta spela så förbaskat oemotståndlig fotboll, så kanske de kan bli så hatade som de själva vill vara också.