Alfelt: Oavgjort i Växjö är godkänt, HIF
Öster skakar många topplag
VÄXJÖ. Guldjagande Helsingborg var besviket efter att ha tappat två poäng mot Öster.
Jag tror att de flesta lag i årets allsvenska ska vara rätt nöjda om man klarar oavgjort på nya Myresjöhus arena.
Öster är tillbaka i allsvenskan både för att stanna och för att oroa.
HIF skapade klart flest och bäst målchanser men sett över 90 minuter kan ändå ingen klaga på det oavgjorda 1–1-resultatet.
David Accam kunde både gjort ett par mål till och spelat fram bättre till sina lagkamrater vid ett par avgörande lägen men HIF:s speedkula är snabbare än han är bra med bollen och därför har han en naturligt hög slarvmarginal.
Accam kommer förmodligen ändå att avgöra fler matcher än han slarvar bort men i går hade han ingen effektiv kväll.
Man ska heller inte glömma att mitt i den helsingborgska anstormningen så brände Östers Kenny Pavey matchens bästa chans när han inte klarade att styra bollen innanför stolparna från bara någon meter med ganska gott om tid.
Öster kunde fått straff
Dessutom skulle ingen kunna klaga ifall Öster fått straff när Walid Atta mejade ner Dennis Velic med en spark i magen. Lägg till att Mattias Lindströms påpassliga ledningsmål var en ovanligt grov bjudning av Öster där först Juan Robledo stod för passningen mot eget mål och såväl Månz som Stefan Karlsson stod och sov medan Lindström promenerade fram och säkert placerade in 1–0.
HIF blir ett topplag i år, det är jag hundraprocentigt övertygad om, men Roar Hansen har en del justeringar han måste få till om det ska bli en absolut topplacering. Anfallsspelet måste flyttas fram ett antal meter.
Hansens tanke är att ytterbackar och de tre offensiva mittfältarna i hans 4–2–3–1-uppställning ska bli de stora poängmakarna och så kan det mycket väl bli. Men då måste också den enda anfallarens bollkontakter ske betydligt högre upp i planen.
Simovic imponerade
Jag och min kollega Ulrik Sandebäck hamnade tidigt i matchen i en diskussion om när vi senast såg en svensk storvuxen anfallare agera target player så effektivt som Robin Simovic gjorde i inledningen av matchen.
Simovic vann allt i luften och var stensäker med fötterna med skarvningar och enkla passningar – men han hamnade faktiskt aldrig i ett läge där hans kvalitetsspel skapade ett reellt hot.
När HIF-spelarna hittar fram till hur man ska använda Simovic på ett verkligt farligt sätt kommer både han och laget att växa, men jag är absolut inte övertygad om att Hansens spelidé är den bästa för HIF.
Med ett traditionellt 4–4–2 flyttas Ardian Gashi och May Mahlangu fram till de positioner där de fungerat bäst. Ett anfall med snabbe Accam och store Simovic känns både klassiskt och potentiellt effektivt.
Fick smaka sin egen medicin
Det mest intressanta med Öster är lagets optimism.
Förmodligen har den till ganska stor del skapats av Roar Hansen, som alltså i så fall fick smaka lite av sin egen medicin, men Andreas Thomsson kommer säkert att bygga vidare på plattformen.
Dennis Velic och Johan Persson håller väldigt hög allsvensk klass och balanserar sitt lag väl. I går tyckte jag mycket om Vlado Zlojutros respektlösa framfart. En vänsterfot som alla lag får se upp med.
Östers inhoppare Darijan Bojanic är bara 19 år. Han skapade kvitteringsmålet med en passningsfint och en vändning och visade under sina 22 minuter på planen att han är en del av Östers som det ser ut just nu ljusa framtid.