”Blir jag sjuk får jag ta det…”
Publicerad 2013-03-04
Johan Olsson tillbaka på upploppet med Sportbladet sent på kvällen
Val di Fiemme. Mörkret tjocknar över stadion, kylan tilltar, funktionärer river i reklamskyltar och burkiga trummor strömmar från det sista öltältet.
En man vandrar upploppet fram.
Han är lika ensam där som för fem timmar sedan.
Han har inte hunnit äta mer än yoghurt och müsli. Strax efter klockan två gick han i mål som världsmästare på femmilen, sedan dess har han forslats mellan svenskar, norrmän och italienare som ställer liknande frågor.
Sist ut var SVT som undrade hur han mådde. Jo, bra.
Om han sett loppet. Nej.
Om han förstått vad han stället till med. Inte än.
Han huttrar. Den gulblå flaggan hänger som en mantel om halsen, men därunder är han för tunt klädd för den italienska kvällen. Han hostar.
– Tänk hur snabbt det ändras med uppmärksamheten. Nu vill alla prata med en, säger han.
Du kommer bli sjuk.
– Det får jag ta en dag som denna.
’The champ, the champ’
Om sju-åtta minuter ska han åka till hotellet, där ledare och åkare väntar. En del har rakat av sig håret som förpliktelse efter ett vad. Det blir nog ännu en tårta, säkert tal, kanske förväntas han hålla ett. Men först bara ensamheten, upploppet igen, ingen i hasorna nu heller.
Han kurar ihop. På håll sliter männen i reklamskyltar och monterar ner stängsel, han går i deras riktning. På håll skränar högtalare.
Sex vuxna trillar ut ur det sista öltältet och ser gestalten ute i spåren. En av dem känner igen honom och rusar dit för att bli fotad.
– The champ. The champ. Hello Johan Olsson, säger han.