Ingen behöver CL mer än Real Madrid
Niva: Åskådarna längtar, företagen räknar
Under tio års tid har Real Madrid sparkat tio tränare och värvat spelare för tio miljarder kronor i jakten på den tionde bucklan.
Det är lätt att förstå varför.
Ligatitlar är framgångar numera. Champions League-segrar är triumfer.
Ser man det på ett sätt så går vi mot den sämsta europeiska fotbollsvåren på årtionden.
Ligorna är döda.
Barcelona vinner i Spanien, Manchester United i England och Bayern München i Tyskland. Det är redan klart, färdigt och stängt. Juventus och Paris Saint-Germain har inte avgjort de italienska och franska ligorna riktigt ännu, men det lär bara vara en tidsfråga.
Ser man det på ett annat sätt så går vi precis just i dag in i ännu en formidabel fotbollsvår.
Champions League har länge varit den europeiska klubbfotbollens mest prestigefyllda turnering, och har med tiden kommit att bli hela säsongens självklara huvudrätt.
De som är med måste lyckas. De som inte har kvalificerat sig existerar inte.
– Ifjol vann vi den tyska dubbeln och världen sa: ”Jaha...?!”. Sedan slog vi Real Madrid och Manchester City, och nu har vi allas ögon på oss, säger Borussia Dortmunds tränare Jürgen Klopp till El País.
Väntar på den tionde bucklan
I år är det här slutspelsmonstrets särställning tydligare än någonsin tidigare. Vi är många som behöver Champions League just nu, för att blåsa liv i en säsong som annars hade puttrat ut i meningslösheten.
Åskådarna längtar, medieföretagen räknar – men inga andra behöver Champions League lika mycket som ett vitt vrålåk från den spanska huvudstaden.
Ligan är borta sedan länge, och för Real Madrid är det som det är med den saken. Den var ändå underordnad. Fiaskot där smärtar, visst, men skulle kunna blåsas bort ur historien av en tyngre triumf.
Som mesta mästare har de vita alltid prioriterat den här cupen i dess olika former, men under det senaste årtiondet har den gradvis vuxit till en besatthet.
Med Zidane, Ronaldo, Beckham, Figo skulle Los Galácticos vinna den tionde bucklan redan 2003. Så blev det inte då, och så har det inte blivit någon enda gång sedan dess.
Vägen mot La Décima har blivit längre, svårare och dyrare än någon kunnat föreställa sig. Sedan Fernando Hierro lyfte bucklan i Glasgow 2002 har klubbpresidenten Florentino Pérez flugit mot solen, störtat mot marken och sedan tagit luft igen.
Tio säsonger har gått under jakten på den tionde bucklan. Under den tiden har Real Madrid tagit in tio nya managers och lagt ut nästan tio miljarder kronor på nya spelare.
Långsamt har de också börjat närma sig igen.
Åttondelsfinalerna som blev kvartsfinaler har i alla fall blivit semifinaler nu. Ifjol var det bara Sergio Ramos sjundevåningsskyffling till straff som hindrade dem från att ta steget upp till den sista nivån.
De störstas dans
Det här kan framstå som att en tålmodig och metodisk långsiktsstrategi nu närmar sig sitt oundvikliga slutmål, men sanningen är ju snarare den motsatta.
Vinner inte Real Madrid hela Champions League den här säsongen så tvingas de börja om från ruta ett igen. Då lämnar José Mourinho säkerligen klubben, och gud-vet-vilka spelare följer i så fall honom ut genom dörren.
Det är givetvis inte nu eller aldrig för Real Madrid – men det är nu eller aldrig för Real Madrid såsom vi känner dem i dag.
En gång i tiden gjorde den här turneringen dem till världens största klubb. Nu kan den tvinga dem att återigen utvärdera och ompröva hela sin verksamhet.
Så funkar det här. Det är därför vi tittar.
Tidigare propagerades det för en europeisk superliga med argumentet att världen betydligt hellre ser Barcelona och Manchester United möta varandra än vi ser dem möta Osasuna respektive Sunderland.
Nu är vi i stort sett där. Maktmännen behövde inte ens stänga några ligor för att bevisa sin poäng, utan kunde lugnt vänta på att fotbollsekonomins kvarnar malde vidare.
Bortanför den engelska ligacupen är skrällgängens tid över. Fotbollen av i dag kretsar runt de störstas dans.
Den börjar nu, med både sina fördelar och sina nackdelar.
En sak kan vi i alla fall vara säkra på – och det är att vare sig dansarna eller orkestern tappar intresset.
Ni vet hur det låter, det där svulstiga operastycket som ramar in Champions League. Den allra mäktigaste fotbollsmusiken tystnar inte förrän vi är en bra bit inne i maj.