Bank: Världens bästa medelmåtta

Var det inte det här vi lärde oss av fotbolls-EM?

Att förlorare kan bli vinnare, att medelmåttor kan bli mästare, att det aldrig är för sent?

Jodå.

Carlos Sastre knöt sin spanska näve i går och påminde oss.

Sommaren 2008 bränner hål och sjunger på spanska. 

I går, en månad efter EM-finalen i fotboll, gjorde en Real Madrid-supporter korstecknet och en kontrollerad segergest efter fem mils tempotrampande på sin Cervélo-cykel.

Carlos Sastre hade avgjort Tour de France.

Dramatiken och romantiken fick vi i Alpe d’Huez, det är lagarbetet och det dubbla rycket vid foten av berget som kommer att bli ihågkommet som Sastres Nessun dorma.

I går gick han bara till jobbet.

Tempo heter contre-la-montre, ”mot klockan”, på franska. Det låter vackrare än det är, för tempot är den ensammaste form som finns i cykelsporten. 

Cadel Evans älskar den ensamheten. Han är en självplågare, en tempoexpert som laddar upp med stenhårda ensam­läger på hög höjd i Sierra Nevada. 

Men efter tre veckor orkade han inte längre. Evans hade fem mil på sig att komma ikapp Sastre, men han var aldrig nära.

När Evans kämpade trippade Sastre.

Spanjoren har nästan alltid varit med långt fram i de stora etapploppen, en jämn cyklist som varit lite för svag i tempo, omtyckt i klungan men lite för profillös för att bli älskad av den breda publiken. 

Aldrig varit förtjust i honom

Jag har, ärligt talat, aldrig varit särskilt förtjust i vare sig Cadel Evans eller Carlos Sastre.

Om Evans har slagits mot mediebilden av en ”monsieur crono”, en urtråkig tempocyklist, så har Sastre slagits mot att sorteras in i facket för tappra förlorare. 

För tre veckor sedan var han fortfarande bara världens allra bäste medelmåtta.

Inte längre. 

I dag rullar Carlos Sastre in i Paris för att hämta världens största cykelpris, och det är ganska enkelt att förklara varför.

Han har förbättrat sin svaga sida, tempot. Han har fått chansen i en rätt svag (och ren) upplaga av Le Tour. Men framför allt har han haft med sig samma sak som Fernando Torres hade med sig i fotbolls-EM:

Det bästa laget.

Bjarne Riis gjorde Sastre till lagkapten i CSC när Ivan Basso åkte dit för två år sedan. Om det var okontroversiellt då så har det inte varit det i år. Det finns gott om vinnarämnen i CSC, bröderna Schleck är definitivt mer spännande namn än Sastre. 

Fusk-Riis – noggrann ledare

Men Riis trodde på Sastre, och han har fått sina cyklister med sig.

Riis fuskade som aktiv, men han är en noggrann ledare. Det finns Inget stall som satsar så hårt på teambuilding som CSC, Riis och BS Christiansen drar ut sina grabbar på överlevnadsläger och längdskidåkning varje vinter.

Vad det lett till har vi sett på vägarna och i bergen, i en av de största laginsatser vi någonsin sett i Tour de France.

Arvesen har gått som ett trimmat X2000 genom Alperna, världsmästaren Cancellara offrade sina tempo­chanser för att göra ett uppoffrande jobb i bergen. Jens Voigt har burit mer vatten än en sommarjobbare i Lourdes. Fränk Schleck har gett bort sin gula tröja och lillbrorsan Andy var fullkomligt heroisk i Alpe d’Huez när han plockade in utbrytare efter utbrytare utan att förhäva sig själv. CSC är det enda stora stallet som kommer att slutföra touren med samtliga sina nio cyklister kvar i tävlingen.

Schleckbröderna offrade sig

– Ärligt talat är det här resultatet av lagarbete. Schleckbröderna offrade sina möjligheter för min skull. De höjde min moral, de hjälpte mig att uppfylla min dröm.

Det var Sastre själv som sa så, efter etappen i Montrond.

Det var snyggt och sant. Han sa också att han är ren, och det mesta talar för att det också är sant. De största, mest framgångsrika stallen är numera de som jobbar hårdast med tester och interna kontrollsystem.  

Carlos Sastre är en värdig vinnare, en magnifik medelmåtta som till slut blev stor på riktigt.

Det hände en spansk sommar, när förlorarna lärde sig vinna.

Fotbollsspelarna klädde av sig tröjorna, drack öl och sjöng ”Que viiiiva España” så det ekade i halva Österrike. Carlos Sastre gjorde ett snabbt korstecken och knöt sin högra hand.

Särskilt fåfäng har han aldrig varit.