Sorry, Zlatan – här är världens bästa klubblag
Wennman: Taktiskt mästerverk av Chelsea – inget stoppar det blå tåget
LONDON. Arsenals fans lämnade Emirates med regnet slipprande nerför gamnackarna, det var ingen munter syn, men om vi nu ska höja blicken lite efter londonderbyt El Plaskico:
Är det alldeles fel att utnämna Chelsea till världens bästa klubblag för tillfället?
Jag tror inte det. Jag tror inte det finns nåt ett enda lag, nånstans, som kan knäcka Carlo Ancelottis Chelsea-kod.
Inget lag är bättre organiserat rakt igenom. Inget lag är så svårt att göra mål på. Inget lag har ett mittfält så dynamiskt utformat att det hanterar alla typer av motstånd. Inget lag (och de är många) har nånsin fått Nicolas Anelka att arbeta så hårt. Inget lag har en galnare/effektivare avslutare än Didier Drogba. Inget lag har en viktigare defensiv ledarfigur än John Terry.
Ber om ursäkt till Pep Guardiola, Zlatan, Messi, Xavi, Iniesta och den mäktige kämpen Puyol, men:
Chelsea är nog nummer ett i klubbvärlden just nu.
Arsenals Arsene Wenger skulle givetvis beteckna det påståendet som helt absurt, trots 0–3 i går.
Sir Alex Ferguson i Manchester United skulle plocka fram hårtork...nej, han skulle blåsa ”Glory, glory Man United” med SÄCKPIPA i ansiktet på mig.
För att inte tala om hur mycket anhängarna till Barcelona och Real Madrid och andra kontinentala storklubbar skulle protestera.
Men efter Chelseas taktiska mästerverk på Emirates gjorde jag ett Bob Beamon-hopp över en vattensamling på Holloway Road, åkte hem till tv:n, såg Barcelona vinna med 1–0 i El Clasico och tänkte:
Visst har man torrt på fötterna om man påstår att Chelsea är bättre än Barcelona? Och nog vågar man till och med hävda att Arsenal skulle ha en jättechans mot Real Madrid i en kvartsfinal i Champions League?
Brutalt tempo
Skriver man sånt uppstår omedelbart en otroligt tröttsam diskussion om kvalitén på olika ligor. Jag vill inte vara med i den. Det handlar om lag, inte länder. Jag tigger alltså om trubbel här, men får skylla mig själv:
Jag tillät mig bli svårt imponerad av det jag såg i det regniga londonderbyt. Det är en sak att se en match live och sen en annan i tv, men jag inbillade mig att den genomgående kvalitén var högre på Emirates än på Camp Nou. Tempot var brutalt, den taktiska disciplinen fenomenal, målen sevärda.
Om Zlatan är gud i Barcelona i dag är Drogba rätt stor i västra London också.
Arsenal, vars fotboll jag beundrat i åratal nu, stod inför ett slags sanningens ögonblick mot Blå Tåget (”the moment of thruth” var Arsene Wengers egna ord) men åkte på en blåsning mitt i sin charmiga naivitet. Massor av bollinnehav, nätt och fint och snyggt, en lättviktare som dansar runt en koloss och plockar stilpoäng – men som saknar knockout-slag.
Inte kraft och fysik nog
Långtidsskadan på Robin van Persie ser förödande ut. Wenger måste täcka upp den på något sätt i januarifönstret. Det finns inte kraft och fysik nog i Arsenals avslutningar, hur vackert spelet än är emellanåt. Byter man till exempel ut Nasri och plockar in Rosicky får man samma typ av spelare i samma storlek. Det är för smått, för litet, för vekt i tuffa straffområdesdueller med ett försvar som Chelseas.
Lille Eduardo sparkade högt mot Chelseas målvakt Petr Cech och bollen sköts i mål av den ännu mindre Arsjavin, det kunde ha gett 1–2, men domarna gick inte med på det.
Nu tar Chelsea chansen
Mannen som aldrig ser nånting annars, Arsene Wenger, var glasklar i sin åsikt:
– Jag har sett reprisen fyra gånger redan och det är inget fel på det där målet. Det var ett obegripligt domslut. Det här är hårt att svälja. Allting gick Chelseas väg idag och vi var inte värda att förlora med vårt stora bollinnehav, sa han.
Hmm. Wenger lät som en mycket dålig förlorare i går, taktiskt utmanövrerad av en Ancelotti som gladeligen lät Arsenals mittfältare brodera små bordsdukar medan han själv rullade ut en tung ryamatta i kontringarna.
Det är inte många lag i världen som kan åka till Emirates och slå Arsenal med 3–0, knappast ens Barcelona eller Real Madrid.
Men Chelsea ser bättre ut än på mycket länge. Laget var bara nån sekund från att slå ut Barça i Champions League i våras. Får de en ny chans den här säsongen tror jag att de tar den.
Sänker vi ner blicken igen ser det ganska klart ut bland vattenpölarna: kampen om Premier League-titeln står mellan Chelsea och Manchester United, inga andra.