En otäck mardröm
Niva om tragedin i Angola: Så osannolikt obehagligt att det är svårt att relatera till
LONDON. Visst fanns det farhågor om att allt inte skulle gå smidigt, om att den här delen av Afrika inte var redo för att arrangera ett stort mästerskap.
Det snackades om ofärdiga arenor, dålig infrastruktur, virrig organisation.
Det pratades inte om terroristattacker med maskingevär.
Jag har nästan glömt bort vad jag egentligen tänkte skriva här, i min första text från den Afrikanska mästerskapen i Angola.
Något om idrottens kraft att förena, om hur fotbollen kan hjälpa en nation att glömma ett nästan 30 år långt inbördeskrig.
Något om ett historiskt år för Afrika, om tiden då ett par välarrangerade mästerskap skulle visa för världen hur mycket kontinenten har utvecklats.
Jag hann inte ens fram innan verkligheten tvingade mig att tänka om. Jag satt på Heathrow och skulle precis boarda planet till Luanda då den ofattbara nyheten dundrade in.
Ett mästerskapslag har överfallits med maskingevär.
Busschauffören dödades och flera av de spelare som deltog i Tysklands-VM har varit centimetrar ifrån att bli ihjälskjutna.
Inbillade mig att jag hade koll
Det är det värsta som kunde hända, det är arrangörernas allra mest otäcka mardröm och det är så osannolikt obehagligt att det är svårt att relatera till.
Att överföra den här händelsen till den moderna europeiska fotbollen – att få in Emmanuel Adebayor i samma mening som Kabinda-separatister med maskingevär – är en tankekullerbytta som bara inte går runt.
Efter några veckors inläsning inbillade jag mig att jag hade skaffat mig hyfsad koll på vad som väntade mig i Angola, men trots att jag har fått en bild av en splittrad nation med en blodig historia och enorma klyftor hade jag aldrig föreställt mig något sådant här.
Jag tror inte att Emmanuel Adebayor heller hade gjort det.
– Vissa människor kanske är rädda, men vi som är födda i Afrika vet vad allt handlar om. Det är normalt. Jag är redo för Kabinda, sa han häromdagen när han fick en fråga om säkerheten i den oroliga regionen.
Vet inte vad som väntar
Själv har jag försökt boka flyg till Kabinda i flera veckor, men misslyckats eftersom de angolanska bolag som flyger dit är svartlistade av EU. Tanken var ändå att försöka lösa biljett på plats. Ett tillfälle att se Adebayor och Drogba spela i den här egendomliga enklaven – dränkt i blod och olja – var liksom för exotiskt för att försätta.
Den tanken känns liksom inte lika angelägen längre.
I dag ska jag ändå landa i ett bakugnsvarmt Luanda.
Det har blivit dags för ett mästerskap jag inte längre vet vad jag ska vänta mig av, i ett land med villkor svåra att förstå på en kontinent som hade förtjänat bättre.
2010 skulle bli den afrikanska fotbollens stora år. Det hade inte kunnat börja sämre.