Gamla Ullevi – ett skal utan framtid
GÖTEBORG. Girighet i kristider är ingen bra kombination.
Gaisledningens beslut att öka priserna med upp till 75 procent lurade oss på en viktig del av derbyupplevelsen.
Inte ens att se Wernbloom försöka leka Maradona motiverar en sån prishöjning.
Gais–IFK Göteborg var en hygglig fotbollskamp som kunde ha blivit ett riktigt bra derby med stämningen som läktarsektioner med sångkrigande fans kan tillföra. Att försöka suga ut mesta möjliga så fort chans ges är en oacceptabel kortsiktig tankegång som fotbollen måste passa sig för. Sett så var det därför rätt skönt att en stor del fans bojkottade.
Att se Borussia Dortmund hemma på Westfalenstadion i Bundesliga kostar runt hundralappen på ståplats. Ungdom upp till 14 år kommer in för 55 kronor. Sittplatserna kostar från 125 kronor upp till knappt 600 för de allra bästa. Säsongens publiksnitt ligger som vanligt på över 80 000 åskådare per hemmamatch.
Rimliga prisnivåer
Naturligtvis skulle Dortmund kunna höja kraftigt till enstaka matcher och få en knappt märkbar minskning för just den matchen men de tyska lagen tänker inte så. Under en rad av år har Bundesliga arbetat med rimliga prisnivåer för att etablera en stark känsla av att fullsatt är festligt. Dortmund är ju inget guldlag i år heller så det är inte prestationen i sig som lockar. Det är upplevelsen, festen och umgänget som drar. Man ska helt enkelt ha varit där.
Derbyt är mitt första besök på nya Gamla Ullevi och jag blir rejält besviken. Det här är ingen modern arena. Det är ett skal. En läktare runt en fotbollsplan. En arena utan framtid redan från start eftersom den i stort sett bara har publikintäkter som möjlig inkomstkälla. Faciliteterna för att skapa en helkväll är underdimensionerade.
I Sverige fyller vi inte 19 000 platser med företagsbiljetter under en hel säsong. Fortfarande lever allsvenskan på vanliga åskådare, de som skräms av en för hög prislapp på sin sitt- eller ståplats men som väl på plats kan spendera dubbelt upp på mat och dryck om stämningen är trevlig och biljetten ”billig”.
Obegripligt, IFK Göteborg
Budgetbygget Gamla Ullevi är ett feltänk och jag har skrivit det förr – att jag inte begriper varför IFK Göteborg med sitt enormt starka varumärke inte satsade på sin egen arena och gjorde den modern.
Fotbollen som bjöds var väl heller inte speciellt modern men Tobias Hyséns sätt att avgöra matchen på när han fick friläge till vänster i straffområdet var imponerande. En målskytt i målform gör precis som han gjorde. En snabb titt på målvakten och så pang direkt mot bortre stolpen.
Mycket snyggt och en bit därifrån dansade passningsläggaren Pontus Wernbloom en märklig segerdans som om han var i en helt annan värld, vilket han ju snart också är. AZ Alkmaar med sin nybyggda DSB Stadium som nu är ungefär lika stor som Gamla Ullevi men som 2010 är tänkt att byggas ut till en kapacitet för 40 000 åskådare.
Kunde ha blivit odödligt
Wernbloom hade möjlighet att stänga matchen när han mot slutet snyggt dribblade sig till friläge men i stället för att skjuta avslutade han med ett misslyckat och nonchalant lobbförsök. Hade han lyckats, hade det blivit ihågkommet för evigt. Nu resulterade det nästan i att Gais gick upp och kvitterade i stället.
Wernbloom var ändå en del av behållningen i matchen med sin mix av snygga tekniska detaljer varvade med hårresande glidningar med dobbarna före och en övertändning och ett tjat på domaren utan någon som helst sans.
Blåvitt presterade, som tränaren Jonas Olsson sa, för många passningar i sidled och bakåt.
Spelet var för naivt, oskärpt och för långsamt men man vann på Tobias Hyséns enda mål och det är väl typiskt för topplag att vinna matcher utan att vara ett bättre lag.
Gais skapade tillräckligt för att det skulle ha räckt till oavgjort. Pär Ericsson som ensamjagande på topp är ett fynd som snuddade vid matchhjälterollen. Wanderson gör ibland saker ingen annan i allsvenskan kan och Mattias Lindström är fortfarande väldigt svår att få grepp om.
Som derby var det ganska bra, men det kunde ha varit mycket roligare.