Okej, bara kryss – men ni räddades faktiskt av gonggongen
MANCHESTER. Sir Alex nämnde nåt om utmattning.
Så rätt han hade.
Vi staplade alla utmattade hem i den kalla manchesterkvällen, på skakiga ben och med svettiga handflator, efter tidernas hundslagsmål på en gräsmatta vid Sir Matt Busby Road.
Ni vet hur det kan vara med små, ettriga revirhundar: de ställer upp mot vilken bjässe som helst, kaxiga och bjäbbande och modiga, och går till attack.
Bamsingen kliar sig i skallen med högertassen och tänker: det var en dum liten jävel. Ser han inte att jag är större?
Det är först när den lille snabbe börjar hugga mot strupen som den store fattar att det är allvar. Han biter tillbaka. Men det tar så mycket kraft att komma tillbaka in i matchen att den lille envise till slut vinner på utmattning. Bjässen ligger sårad i gräset.
St Bernhardshunden United 2.
Terriern Porto 2.
Det finns ett revir inpinkat och klart, och det området heter ”semifinal i Champions League”.
Porto, terriern, kommer att försvara det med sylvassa tänder. Han får hållas som knapp favorit i returmatchen om en vecka. Men bamsingen United kommer att vara beredd nästa gång. Han vet att han kan bättre. Och han har en husse som är svårt irriterad.
Det var en fight som tog andan ur oss. End-to-end-action. Det var länge sen jag såg fotboll så flärdfri, så utan spärrar, så utan irriterande avbrott, så utan kvidande spelare i gräset, så befriad från taktiska låsningar på mittfältet.
Jag säger:
Tack, Porto.
Tack för en uppkäftig terrier som inte hade vett att vara skraj.
Tack för en ren, ärlig, frisk, underbar utmaning av en gammal vacker champion, van vid att bli Best in Show, på Old Trafford.
När Lisandro dök upp till höger och var nära att göra mål med ett bra skott redan efter tre minuter smålog vi bara.
Kunde ha gått på knock
När Rodriguez gjorde bort Evans och sköt 0–1 efter knappt fyra minuter undrade vi vad som pågick.
När samme man hade en farlig nick direkt efteråt trodde vi knappt våra ögon.
När det fortsatte på samma sätt – Porto kunde varit 3–0 upp första kvarten – insåg vi att en mellanviktare gått upp i samma ring som en tungviktare med avsikt att knocka honom sanslös.
Manchester United räddades av en gonggong och fick en fribiljett tillbaka in i matchen när Bruno Alves skänkte Wayne Rooney 1–1, men hela första halvlek gick ändå i portugisernas tecken.
Den offensiva trion Lisandro, Hulk och Rodriguez ställde allvarliga frågor om hälsotillståndet i Uniteds försvar. De skiftade positioner, förvillade United, hittade en yta mellan backlinjen och mitt-mittfältet.
Följden blev att hemmalagets Scholes/Carrick sjönk ner för att kväva den där virvelstormen som uppstod bakom ryggen på dem. Och det i sin tur gjorde att hela Uniteds attackidé försvann. Det blev för första gången i mannaminne för långt avstånd mellan mittfält och anfall. Uniteds paradvapen, djupet, bollarna på Ronaldo, hämtningarna från Rooney (toppforward), gummisnodden nerifrån-och-upp, blåstes bort i den där portugisiska uppkäftigheten.
Underbart att se, Ferreira
När Carrick (åh, så långsam han ser ut för tillfället) och Scholes väl fick tag i bollen fick de GÅ upp genom en labyrint med den. Alla överraskningsmoment utraderade. Det var taktiskt oerhört intressant.
Det var, om vi ska tala klarspråk, 10–0 till Ferreira mot Ferguson i första halvlek.
Men det var ändå efter paus som hundslagsmålet tog fart på allvar. Under en fantastisk sluggerfest, knappt utan avblåsningar, vägrade den lille envise låta sig nöja med oavgjort. Den gick för strupen. Hulk därframme färgades grön och fick övermänskliga krafter. Mittlåset Fernando var grym. Målis-Helton sensationellt stabil. Alves på revanschhumör efter sitt ”självmål”.
Lisandro totalt oberäknelig.
När 11 av 10 tränare i samma situation skulle nöjt sig med 1–1 borta mot Manchester United gick Ferreira för mer. Det var underbart att se.
United, skakat, förbryllat, slitet och helt klart ur form, ställde naturligtvis upp på byta-chanser-utmaningen och gjorde en mycket, mycket bättre andra halvlek. Belöningen kom också i form av Rooneys eleganta klackpassning till Carlos Tevez: 2–1 med fem minuter kvar.
Ett dråpslag för Porto i det läget. Men ingen katastrof. 1–0 i returen räcker. Så vi nöjer oss, va?
Näpp. Terriern anföll ännu en gång och gjorde 2–2 när Mariano dök upp bakom ryggen på inhopparen Gary Neville (Evans ljumskskadad) i den 89:e.
Nu får United svårt i ett Porto där inget engelskt lag vunnit tidigare.
– Två matcher på 48 timmar, jag tror vi var lite utmattade, sa sir Alex.
Det var vi med, vi som såg på.