Den kinesiska muren

Sportbladet åkte till Peking för att granska det kinesiska pingisundret

PEKING/BREMEN.

I dag spelar Sverige mot Kina i lag-VM.

Och J-O & Co kommer inte att ha en chans.

– Det har aldrig funnits en större favorit i ett lag-VM. Kina kan gå genom hela lagtävlingen utan att förlora en match, säger Waldner.

Sportbladet åkte till Peking för att ta reda på varför och fick ett exklusivt besök i Kinas mytomspunna pingisfabrik.

Sverige har nio miljoner invånare.

Kina har nio miljoner bordtennisspelare.

Alla vill de, kineserna alltså, komma hit, till pingisfabriken i centrala Peking.

Eller Kinas nationella bordtenniscenter som det egentligen heter.

Hur många av Sveriges nio miljoner invånare som vill komma hit låter vi vara osagt, men innan Sportbladet släpptes in i den väldiga träningsanläggningen är det bara legendaren Jörgen Persson som varit här.

Byggnaden ligger på Tiyuguan Road, i kvarteren där det kinesiska sportministeriet valt att placera högkvarteren för nästan alla sina specialförbund och varifrån all kinesisk idrott styrs.

25 000 kvadrat pingisfabrik

Medan handboll och golf delar lokaler har nationalsporten bordtennis såklart den största byggnaden av dem alla: en imponerande anläggning i fem våningsplan på totalt 25 000 kvadratmeter som stod klar våren 2000.

När vi kliver in möts vi av en väldig lobby, en liten kvinnlig receptionist och ett stort svartvitt foto på det kinesiska landslaget från 1961.

Det var detta lag som inledde den kinesiska pingisdynastin genom att vinna de tre tunga titlarna i hemma-VM: herr- och damsingel samt lag herrar.

Sedan dess har Kinas herrar varit i lagfinal i samtliga VM de deltagit i utom 1991: 14 guld och fem silver har det blivit.

Kinas damer har ett ännu mer imponerande facit (14 av de 15 senaste laggulden samt 13 av de 14 senaste gulden i både singel och dubbel) och tre gånger sedan 1981 har kineserna tagit storslam, alltså vunnit samtliga sju titlar vid ett och samma VM: förutom 1981 också 1995 och 2001.

Bara kinesiska segrare i Bremen?

Alla är övertygade om att de kommer att göra det igen i Bremen. Detta lag-VM hänger ju ihop med Shanghai-VM 2005, där Kina vann samtliga fem singel- och dubbeltitlar (det var till och med helkinesiskt i alla finaler utom herrdubbeln).

– Det har aldrig funnits en större favorit i ett lag-VM...någonsin, säger Jan-Ove Waldner om Kinas herrlag.

Han sänker rösten för att vi ska förstå att det han nu kommer att säga handlar om något helt unikt:

– Jag tror till och med att Kina kan gå genom hela lagtävlingen utan att förlora en match. 3–0 i alla gruppmatcher, kvarten, semi och final. Så bra är de.

Kina har som sagt dominerat världspingisen i 40 år, med undantag för 1989–93 då lilla Sverige kunde besegra supermakten med en fantastisk generation spelare, men de har alltså aldrig varit så överlägsna som nu, menar Waldner.

”De har ett enormt jävla bra lag”

Detta samtidigt som konkurrensen inom världspingisen aldrig har varit större.

– Det finns oerhört många bra spelare i dag och vartenda land från Asien är bra i pingis nu, säger Waldner.

Han har ingen direkt förklaring till detta kinesiska fenomen.

– De har ett enormt jävla bra lag. Hao Shuai (elva i världen), som jag tippar som OS-mästare 2008, kom inte ens med i truppen hit.

Kanske finns en av förklaringarna till Kinas överlägsenhet på Tiyuguan Road, i det nationella centret.

Kinesisk bordtennis har visserligen ”alltid” haft sådana här nationella center, men aldrig något så stort och modernt.

Vi tar hissen upp till femte våningen och kliver ut i en jättelik träningshall där 24 pingisbord står uppställda.

Från taket hänger en stor kinesisk flagga och på kortsidorna sitter stora banderoller med motton som ”Nationens ära är viktigast”.

Yngre mixas med äldre

Men det finns inga spelare som svettas under parollerna.

– De är på väg till tävling, säger Wei Hongguan, vår tolk från Kinas olympiska kommittés pressavdelning.

Dagen före har supermaktens 50 bästa och mest lovande herrspelare gnuggats här av drygt tio tränare.

Två våningar ner, i en likadan hall, håller landets 50 bästa damspelare hus.

De första två åren hade man en annan uppdelning med en a-grupp och en b-grupp på herr- respektive damsidan.

I a-grupperna, som höll till på femte våningen, tränade landets 25 absolut främsta spelare medan b-grupperna, på våning tre, innehöll en stor andel ungdomar – Kinas största och handplockade talanger.

– Men för tre år sen bytte de system och a- och b-grupperna slogs ihop. De insåg hur viktigt det var att de yngsta fick träna med Wang Liqin och de andra superstjärnorna, berättar Gennaro Bozza, bordtennisexpert på italienska La Gazzetta dello Sport som tack vare sin unika kontakt med de kinesiska pingisledarna besökt centret sju-åtta gånger.

20 tränare på 100 spelare

Men det finns inte bara bord och bollar i pingisfabriken. På bottenvåningen ligger förutom receptionen också hallarna för fysträning. Och på andra och fjärde våningen delar administrationen, läkarna, psykologerna och analytikerna på utrymmet.

De 100 spelarna är fördelade på drygt 20 tränare. Varje tränare gnuggar hela tiden samma fyra-fem spelare.

De största talangerna kommer hit redan som 13-14-åringar, inte sällan från Shichahais idrottsskola i Peking.

Shichahai är Kinas främsta i sitt slag och hit kommer landets största löften i bordtennis, gymnastik och sju andra sporter redan i lågstadieåldern.

Vid senaste sommar-OS hade fyra av Kinas guldmedaljörer fostrats på Shichahai.

En av dem var Zhang Yining som tog OS-guld i damsingel.

Hon kom till skolan som tioåring 1991 och flyttade efter några år söderut i Peking, till det nationella bordtenniscentret.

”Vi tränar inte bara för att det är roligt”

– Idag har vi 60–70 spelare mellan tio och 13 år som tränar fem-sex timmar varje dag, säger Li Shaohua.

Han är en av åtta pingistränare på skolan och har under sina 30 år här förädlat spelare som Teng Yi och Wang Tao.

Kommer Kina dominera pingisen i framtiden också?

– Ja, naturligtvis. Européerna har problem för ni tränar bara för att det är roligt och vill helst spela matcher. Här i Kina tränar vi hårdare, och inte bara för att det är roligt.

Väggen bakom honom pryds av en banderoll där det står ”Härifrån kommer framtidens mästare ut i världen”.

Men de tar vägen om det nationella centret. Samtliga kineser som tävlar internationellt tränar i pingisfabriken och bor i en campliknande by tio minuters bussväg från centret.

Kvarten ger plats

Varje år släpps ett antal spelare in och lika många, de sämsta, får lämna ”drömmarnas hus”.

Blir de inte antagna från Shichahai, som landslagstränarna naturligtvis har snorkoll på, så har de upptäckts av observatörer ute i provinserna och då har någon av centrets egna tränare först åkt ut och kontrollerat färdigheterna.

– Men det finns ett sätt att ta sig in i centret även om man ratats av en landslagstränare. Når du kvartsfinal i de kinesiska mästarna har du automatiskt en plats, säger Bocca.

Chen Qi kom in den vägen 2002 och två år senare tog han OS-guld i dubbel med Ma Lin.

Inte en enda tänkbar framtida mästare ska få slinka igenom pingisfabrikens finmaskiga nät.

Inte en chans

Till lag-VM i Bremen verkar man ha lyckats. Än så länge har de infriat Waldners profetia och vunnit samtliga sina matcher med 3–0, de har faktiskt bara tappat ett av 28 set.

– Ett sjukt bra lag, säger Waldner och skakar på huvudet.

Mannen som slagit fler kineser än någon annan och som är en obotlig optimist inser att den här gången kommer han inte att ha en chans.