Masters har blivit mediokert – lever bara på sitt rykte

KUNGSÄNGEN

När jag i dag kliver in i presstältet på Scandinavian Masters kommer jag att lönnmördas av några högt uppsatta medlemmar i tävlingskommittén.

Sen kommer jag att träs upp på ett långt spett, snurras långsamt över öppen eld och serveras i form av helstekt gris i nån tjusig vip-lounge i sponsorbyn.

Men det får jag ta.

Hellre det än att sitta och narras och skriva att det här är en kanonturnering i golf.

Det hör ju liksom till att det ska dunkas rygg och förskönas lite så där lagom när det handlar om svenska arrangemang av typen Stockholm Open i tennis och Scandinavian Masters i golf.

Så många kritiska synpunkter är det inte, varken i dagstidningarna eller under de långa tv-sändningarna. Det är lite blink-blink med ena ögat mellan media och arrangörer - ty ingen tjänar ju på att det gnälls över kvaliteten på startfältet. Om vi inte berättar för Svensson därhemma hur magert det är så så är han kanske nöjd och glad.

När Stockholm Open i tennis för några år sen förvandlades från en världsturnering till nåt ytterst mediokert hade jag fräckheten att påpeka detta i en krönika, och...jävlar i havet.

Mats Wilander skrev brev och gamla inbitna tennisjournalister höll på att svimma. Så fick man inte göra. Men rätt hade jag, det kunde ingen förneka.

Nu är det samma läge med golfen.

Det är rätt häftigt att gå omkring på Kungsängen och se fantastiska golfslag i parti och minut, och eftersom jag själv spelat banan kan jag begripa hur oerhört bra de här proffsspelarna är.

En fjärdedel är svenskar

Men sanningen, den jag försöker hålla mig till, är alltså att Scandinavian Masters nu är en b-turnering som - liksom Stockholm Open - lever på sitt gamla, goda rykte.

Betänk:

Av 156 startande är 41 (!) från Sverige.

Av golfvärldens alla stjärnor är det bara en av de riktigt stora som valt att komma hit: Adam Scott från Australien (ett under par första dagen).

Resten skiter i Sverige.

Hur många artiklar och tv-inslag har vi sett om det anmärkningsvärda i detta?

Inte ens Luke Donald

Förutom att superstjärnorna (Woods, Singh, Els, Goosen, Mickelson och femtio man till) saknas är det tre grupper som lyser med sin frånvaro på Kungsängen:

 De tunga, rutinerade namnen på europatouren - Montgomerie, Jimenez, Westwood, Clarke, McInley, Levet, Olazabal och de andra.

Den nya, yngre stjärngenerationen - Poulter, Rose, Immelman, Howell och kompani.

 Svenskarna på USA-touren - Pettersson, Johnson, Chopra och Jacobson.

Lägg sen till att inte ens Luke Donald kom tillbaka till Sverige för att försvara sin titel i Scandinavian Masters.

Förklaringar finns givetvis.

Tävlingen ligger lite olyckligt inklämd i programmet och många vill ladda upp på annat sätt för de kommande PGA-mästerskapen.

Men det är inte hela sanningen. Masters har sjunkit i värde och har inte tillnärmelsevis samma attraktionskraft som för några år sen.

Finns ingen garanti?

Om jag inte är helt fel underrättad var det till och med nära att tävlingen fick ställas in i år. Sponsorer som Ericsson och Svenska Spel gick in i sista stund och såg till att den sammanlagda prissumman i alla fall uppnår 1,6 miljoner euro - men det är knappast tillräckligt om Masters vill överleva i framtiden. Och finns det verkligen nån garanti på att beloppen höjs nästa år, så som arrangörerna hoppas?

Äventyret ses nu som ett mellanår.

Har det budskapet också nått fram till publiken?

Svårt att säga, men det var klart glesare i åskådarleden i går än vad det varit tidigare år, fick jag för mig. Det kan ha berott på det osäkra väderläget, men också på att det inte räcker med Adam Scott och den gamle favoriten Jesper Parnevik för att locka folket ut till Kungsängen.

Golfpubliken är inte helt knäpp. Den vet dessutom att man bäst följer tävlingen framför tv:n.

Om Masters ska klara sig undan ett grymt publikbortfall krävs det nog att en eller annan svensk håller sig framme hela tiden, sånt är alltid uppfriskande.

Sprallige Haeggman bra med

Själv har jag tippat Pierre Fulke som segrare eftersom den avkortade banan faller honom i smaken. Och fyra under par var en praktstart.

- Det känns som att det börjar hända grejer nu. Jag är väldigt nöjd, sa han vid drivingrangen efteråt.

Per-Ulrik Johansson, Henrik Nyström och Pelle Edberg är fem under, den sprallige Jocke Haeggman och Henrik Stensson på minus fyra.

Men Robert Karlsson, som numera kan kallas veteran med sina 16 år som proffs, är bäste svensk med sex under par. Det är en skön kille som gärna får ta hem det är.

- Det är ju lite tråkigt att inte startfältet är starkare, men vi får hoppas att publiken inte sviker, sa Robban efter sin 65-runda.

Tja, vi kan väl alltid locka folk med helstekt gris.

Passa er för levern, bara - den har varit med om en del.