”Barn nu? Nej, nej...”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-30
Anja Pärson om sina drömmar – och rädslan för att halka ner från toppen
Äppelkäcka kinder, glada mungipor och ögon som längtar.
Det är inte nåt litteraturpris på den inledningen, men det är i alla fall en korrekt beskrivning av Anja Pärsons ansikte denna dag.
Vad är det hon längtar efter?
Man kunde göra det lätt för sig och skriva att hon drömmer om ett...eller tre...eller till och med fem OS-guld senare i vinter, men just DEN brinnande vinnarblicken har hon inte plockat fram än.
Det är ju inte heller mig hon suktar efter denna dag då intervjuerna sker som på ett löpande band, det måste vara tjatigt som tusan att babbla i timmar om vässade stålkanter, pressade scheman och förhållandet till Janica Kostelic.
Så: den plötsliga längtan jag spårar i Anjas ögon handlar alltså om annat.
– Men guud, alltså...precis nyss stötte jag ihop med en gammal kompis som fått en liten baby. Man blir ju alldeles sjuk!
Naturlig följdfråga är alltså om barn överhuvud taget är på den så kallade tapeten för en 24-årig tjej som är mitt uppe i en fantastisk idrottskarriär.
– Barn ska jag ha, absolut. Men nu? Omöjligt...nej, nej...det skulle inte funka i den här sporten.
Varför inte?
– Skulle jag vara borta en hel säsong skulle jag för det första rasa på rankingen, med allt vad det innebär. För det andra skulle jag hamna så långt efter tekniskt att jag aldrig skulle komma i kapp igen.
Vaddå tekniskt? Om du är snabbast i världen på att åka utför, tar ett mellanår, och sen kommer tillbaka – vad säger att du inte kan bli bäst igen?
– Det funkar inte så, tro mig. Möjligen i andra idrotter. Men det finns alpina skidtjejer som gjort comeback efter barnafödande och det har inte gått bra. Man tappar helt enkelt för mycket under den tid man är borta. Dessutom...jag skulle få andra prioriteringar, skidåkning skulle inte vara det viktigaste i livet.
Pressande medaljjakt
Möjligen kan man hos Anja ana en begynnande längtan efter nåt annat än skidor och en pressande jakt på medaljer. Det är en högst personlig reflektion, men jag undrar om hennes karriär kommer att pågå så värst mycket längre än ett par, tre år till.
Det är ett slitsamt, disciplinerat, inrutat liv. Det ger pengar och berömmelse, men Anja Pärson vill nog också väldigt gärna vara en helt vanlig tjej.
Stämmer det att du har schemalagt varenda dag fram till OS?
– Ja, jag vet exakt vad jag ska göra. Varenda träningspass är inprickat. Almanackan är helt full.
Utbrändhet är ju ett aktuellt ämne, inte minst genom Per Elofsson.
– Resten av idrotts-Sverige är skyldigt Per ett stort tack. Det han gått igenom har fått folk att förstå att även vi kan bli sjuka av stress och press. Egentligen är det ingen skillnad på en börsmäklare och en skidåkare, alla kan gå in i väggen.
Du har ju varit nära själv när du kört alldeles för hårt.
– Ja, jag har känt den där totala utmattningen. När det blir för mycket av allting. Men jag hoppas jag lärt mig tyda varningssignalerna.
”Glad eller skogstokig”
Din pappa Anders säger att han kan se när det är på gång. Då blir du grinig.
– Ha ha, jaa, så är det nog. Jag tänder till på smågrejer. Men det är väl så jag är, egentligen – jag har bara två lägen. Glad eller skogstokig. I bland ska man nog inte gå närmare mig än sextio meter.
Men när jag ser dig i målfållan på tv verkar du alltid så go.
– Du, jag är inte dum. Jag går aldrig fram till mediauppbådet förrän jag bearbetat mig själv. Och har jag kört dåligt kan det ta tid. Det brinner i skallen. Helst skulle man vilja dra staven i en käpp eller nånting.
Förhållandet mellan media och Anja är i alla fall gott.
– Det har ju blivit rätt mycket emellanåt, men så länge jag får vara i fred när jag vill är det okej.
Du ska vara glad. Tänk om du till exempel varit en brittisk idrottstjej som har chans på fem OS-guld. Du skulle inte kunna ta ett steg utan bevakning, inte kunna visa dig i baddräkt på en strand.
– Men alltså...svensk press är lika framfusig. Om man jämför med Schweiz och Österrike.
Hur då?
– Där har journalisterna sån kärlek till sporten att de kan ha presskonferens i en bar. Det är rena rama partyt. I Sverige är det redan en gammal nyhet om jag vunnit en tävling, man vill gå vidare och hitta nåt mer spännande.
Då klämmer jag till direkt och frågar om du har nån pojkvän nu.
– Det är väl ingen hemlighet att jag är singel igen. Och det är ingen ny kille på gång.
Monaco kan väl vara tjusigt på många sätt, men är det inte tråkigt att bo där ensam?
– Jag känner inte så många, så vardagen kan vara lite...tuff. Men det har blivit bättre. Jag har fått en del sköna favoritställen, typ pubar, där man kan umgås med folk. Och jag tror att det blir ännu bättre med Prins Albert som regent, han kommer att liva upp byn ytterligare.
Du är ingen kasinomänniska?
– Allt det där med överklassen och de flotta båtarna, det är inte riktigt min grej. Ingen ser mig komma gående i stilettklackar. Jag ser ut som en turist när jag kommer cyklande med min ryggsäck.
Och då kanske du möter Ingemar Stenmark?
– Ja, han bor nära mig. Jag springer på honom ibland.
”Har chansen varje start”
Vilket för oss in på OS-medaljer...
– Det där med att jag siktar på fem guld är ju felvinklat. Jag skulle vara enormt nöjd med ett.
Men fem guld är ju ditt mål!
– Alltså...för varje start har jag chansen, det är därför SOK har nominerat mig. Men alla fattar ju hur svårt det är, vilka små marginaler som gäller. ETT OS-guld vore suveränt.
Ska vi framför tv:n vara nöjda då?
– Svenska folket är utbildat i alpin skidåkning. Det vet att ett felskär på en millimeter i störtlopp kan göra att man hamnar i koma.
Till sist, den obligatoriska Kostelic-frågan. Är ni vänner, EGENTLIGEN?
– Vi respekterar varandra och kommer jättebra överens. Men när vi tävlar finns det ingen som jag mer
hatar att förlora mot. Och det samma säger väl hon.
– Jag inser att jag aldrig skulle varit lika bra om hon inte funnits. Jag blir tokig när hon slår mig. Som förra lördagen när hon stod högre än mig på pallen...det var en tiondels sekund som sved som eld.