Han är lika sällsynt som en flodhäst i tallskogen
Titta här, en anfallare i Djurgården som har vabbat!
Publicerad 2022-05-18
Jag har hittat något lika sällsynt som flodhästar i tallskogen.
Titta här, möt en spelare i herrallsvenskan.
Han har stannat hemma från träning för att vårda sitt sjuka barn.
”Överlag vabbar man inte. Man hade fått höra det av grabbarna. Alla skulle tro att det är ett trick för att slippa träningen. Det är inte någon i herrlaget som vabbar, absolut inte”.
Orden är Alexander Faltsetas, rivjärn på Häckens mittfält och tvåbarnspappa, hämtade ur en intervju i Sportbladets allsvenska bibel.
Han pratar om att stanna hemma från jobbet för att vårda sitt barn, att ansöka om 80 procent av lönen från Försäkringskassan, något varenda småbarnsförälder är bekant med. Förutom elitidrottarna.
Faltsetas partner jobbar natt men får ta hand om snoriga och spyende barn på morgnarna ändå. Orkar inte hon finns mor- och farföräldrar nära.
Nilla: Det går för trögt!
Tagna ur sitt sammanhang låter 34-åringens resonemang gubbiga – skärp dig och torka kräks! Men jag läser texten som en beskrivning av hur situationen är, inte hur den borde vara. I dag finns inte utrymme i en fotbollssatsning för att stanna hemma och kolla på Encanto med en dåsig unge i famnen.
Ändå är BK Häcken en progressiv klubb med topplag på både dam- och herrsidan. De har en tränare, Robert Vilahamn, som kallar det här med vård av sjukt barn ”en icke-fråga”, för självklart ska spelarna kunna vabba.
Om tre år?
Då tror Alexander Faltsetas att fler fotbollsproffs stannar hemma och baddar pannor. Och själv har han förresten snuddat vid vab, då han flög hem från ett träningsläger när yngsta barnet föddes och storebror blev sjuk.
Men utvecklingen går för trögt, tycker Linköpings Nilla Fischer. Som mamma ser hon det som sin plikt att hjälpa till hemma, oavsett om en träning kommer i kläm. Samma sak borde gälla för papporna.
Varken upprörande eller underligt
– Jag har blivit ifrågasatt för min vab tidigare, men det är min rätt som förälder och jag menar är barnet sjukt så är barnet sjukt. Varför ska allt ansvar ligga på partnern? Jag vet inte hur seriösa de här gliringarna är men egentligen skitsamma. Ta din vab om du vill vabba, sa hon i en intervju i helgen.
Min åsikt väger knappast tungt i frågan, men efter att ha diskuterat saken med lite fotbollsfolk och tänkt något dygn har jag landat här:
1. Det är varken underligt eller upprörande att så få allsvenska spelare vabbar.
Rent formellt går det sällan, då fotbollsspelare inte får löneavdrag för missad träning och därför inte är berättigade tillfällig föräldrapenning. Men även om vi tolkar ordet i bredare bemärkelse, alltså att avstå jobb för att vårda sin avkomma, så är det svårt att begära.
Elitidrott är en sorts experiment där man tummar på allt annat för att uppnå högsta möjliga resultat. Man lever asketiskt och ur fas med övriga samhället under sina aktiva år och det är sannerligen inte smidigt, men så fungerar det bara.
Det är inte rimligt att exempelvis Erik Lindell eller Elin Rubensson avstår varannan match för att också låta sina sambor ha lite kul på helgen. De kan inte skippa träningsläger för att unna sig familjetid på Kolmården. Träningar får nog placeras in under samma undantagstillstånd.
Varje förmiddag slipar du på någon detalj i ditt spel, du växer taktiskt eller fysiskt och försöker övertyga tränaren om att just du förtjänar att vara i startelvan, vilket i förlängningen är vad som avgör ditt kommande kontrakt. Det är obarmhärtigt men sant. Så gå dit så länge din kropp och hjärna orkar. Skärma av. Ge järnet.
”Ingen ilska, men...”
Så vem ska sköta markservicen just de timmarna? Partnern, är jag rädd. Eller släktingar eller barnvakt eller någon från klubben.
I gengäld är allsvenska föräldrar oftast lediga från klockan 13 varje vardag och kan på så vis både hämta och lämna på förskolan. Det hoppas jag att de gör. Men att också kräva att de skippar träningar under de aktiva åren är att önska väldigt mycket.
2. Det vore härligt om någon ändå vågade.
Trots att system och traditioner talar emot, trots att man inte kan begära det, så visst vore det ljuvligt om någon gick mot strömmen? Men hur hittar man en så djärv typ?
Jag ringer och messar tills batteriet snart laddar ur. Klubbledare och trotjänare, avdankade lirare och fotbollsreportrar. Stefan Andreasson, Mats Enquist, Henrik Berggren och Henrik Rydström. Det blir några nja och nej. Några hm och kanske.
Och till sist får jag ett namn på en tidigare anfallare i Djurgården, så jag ringer hoppfullt honom.
Hej Amadou Jawo, har du vabbat?
– Ja, när frugan var bortrest med jobbet en vecka och jag inte kunde hitta barnvakt. Sonen var sällan sjuk, men fick feber en morgon och jag hittade ingen barnvakt, så då missade jag träningen.
Vad sa lagkamraterna?
– Det var mest ”va, sådär gör man inte!?”. Det var ingen ilska, men det märktes att det var konstigt.
Och tränarna?
– Det var vad det var. Jag kunde inte gå och hade ingen annan som kunde ta hand om honom. Han kan inte komma med feber och kolla på träningen och förskolan var stängd. När jag sa det så förstod man.
Gamlingarna går i bräschen
Är svensk elitfotboll redo för mer vab?
– Nej. Ärligt talat tror jag fortfarande att vab ses som något konstigt. Det är ingen som tycker att det är självklart att man ska stanna hemma. Alla behöver kontinuerlig träning, så det funkar inte att tacka nej till träning. Inte än.
Det var 2016 Jawo missade träningen, när elitkarriären var på sluttampen. Han hade nästan tre år kvar på kontraktet men målproduktionen hade upphört helt och startelvan hägrade inte längre, inte ens vid hundraprocentig närvaro.
Så hans ålder och status spelade nog in. Precis som den gör för Fischer, som inte längre tränar för att utvecklas utan för att bibehålla nivån. Jag hittar i alla fall ingen 25-åring som ringt tränaren och sagt att lille Otis tyvärr är snuvig men vi ses på fredag.
Men oavsett vilket kanske gamlingarna går i bräschen för förändring. På sikt kan klubbarna åtminstone behöva ha en plan för oväntad feber och partner på affärsresor.
Jag tror aldrig att en professionell fotbollsspelare kommer avstå en hel veckas träning för att förkylning råder hemmavid. Men vi borde kunna komma några steg längre än såhär.
Om tre år?
Vad sägs om att man i nödfall tillåts vara hemma, men kör ett extrapass på kvällen? Att man ändå inte tappar sin plats i kommande matchtrupp? Och att man inte får höra det av grabbarna?