Han är den leende lönnmördaren
LONDON. Här har ni honom – den leende lönnmördaren.
Wayne Rooney kunde inte hålla masken, han bubblade av skratt efter sitt avgörande mål mot Aston Villa i Carling Cup-finalen, det kom ju på nick – IGEN.
Och så säger dom att den mannen inte har något mellan axlarna?
Nä, glöm det där sista, vi ska inte vara såna.
Jag antar att jag blir lika snurrig som alla andra av att se den fotboll som Super-Wayne presterar för närvarande. Mannen är sanslös. Jag skulle inte byta honom mot nån annan spelare i världen.
Säsongens första pokal är alltså utdelad och Manchester United försvarade sin ligacuptitel på Wembley. Wayne Rooney avgjorde med sin perfekt avvägda nick (Antonio Valencia slog inlägget, som vanligt) bakom Villa-keepern Brad Friedel.
Det var Rooneys nionde mål med skallen den här säsongen, hans femte på två veckor, och ingen begriper hur han plötsligt utvecklats till nickspecialist. Bortsett från det enkla faktum att han får perfekta bollar från Valencia på högerkanten.
Rooney, 24, verkar förvånad själv. Han sprack upp i ett jättesmajl efter segermålet – ja, han såg road ut till och med efter nästa nick, som tog i stolpen.
Märklig utveckling, får man säga.
Sir Alex slapp frågorna
Rooney skulle inte ens spela. Han satt på bänken från start, motvilligt förpassad dit av en Sir Alex Ferguson som tillät sig fräckheten att vila världens kanske bäste anfallsspelare just nu – i en cupfinal på Wembley.
Rooney själv hatade förstås situationen, och om det inte hade slutat som det gjorde hade Sir Alex haft en del frågor att besvara efteråt.
Ferguson valde att starta med Michael Owen, och om en manager nånsin haft mer superflyt (läs: fingertoppskänsla) i en match av den här typen så minns i alla fall inte jag när det var.
Owen gjorde nämligen Uniteds kvitteringsmål, 1–1, sedan Villa tagit ledningen på straff redan i fjärde minuten.
I slutet av första halvlek gick sen Owens knäsena sönder, varpå Sir Alex blev ”tvingad” att kasta in Wayne Rooney.
Hur kände Villa-managern Martin O´Neill i det läget?
Helvete, de stoppar in reserven!
Och så avgjorde Rooney förstås och efter den kedjan av händelser var alla lyckliga efteråt – Sir Alex, Rooney och en kostymklädd, medaljhängd Owen.
Det här var första gången Manchester United försvarade en cuptitel under alla år. Det var också den 26:e trofén Sir Alex tog hem under sina 23 år som Unitedboss.
Det var troligen inte den sista. United har både ligan och Champions League kvar att slåss om i vår – och vilka ska stoppa gänget om Wayne Rooney fortsätter så här?
Enda orosmolnet är förstås om Rooney till slut springer in i väggen efter sin makalösa säsong. Förr eller senare måste han komma in i en tyngre period. Det är ju också därför Sir Alex vill försöka vila honom, till och med i en cupfinal.
En kommande konflikt?
Beskedet sent i går kväll om att Rooney troligen inte kan spela onsdagens landskamp mellan England och Egypten får ses i skenet av det. Enligt Sir Alex kände Rooney av en skada av något slag efter gårdagsmatchen. Jag tror vad jag vill om det. Jag misstänker att det ligger en kommande konflikt i luften mellan Fabio Capello och Sir Alex här.
Nå, Manchester United vann rättvist sett över hela matchen, även om alla Villa-supportrar har rätt att vara förbannade på domaren Phil Dowd.
Det är obegripligt att denne domare kunde undgå att visa ut Uniteds Nemanja Vidic efter tre minuter och 20 sekunders spel.
Vidic drog Villas Gabriel Agbonlahor i tröjan och fällde honom som siste man. Villa fick straff, men det skulle följdaktligen också ha resulterat i rött kort för Vidic.
Så säger reglerna. Jag tillhör dem som inte gillar just den regeln med dubbel bestraffning, det borde räcka med straffspark, men om det nu står i boken så måste ju domarna vara konsekventa. I lördagens mötet Chelsea–Manchester City blev till exempel hemmalagets Juliano Belletti utvisad i motsvarande läge – plus att City fick straff.
Villas James Milner gjorde 1–0 på straffen, men birminghamlaget borde alltså ha fått spela med en man mer i 86 minuter efter det. Det hade kunnat förvandla finalen till en helt annan historia.