Två ting förföljer mig i denna lilleputtstat

Två ting förföljer mig i denna lilleputtstat, här vid randen av Medelhavet som denna morgon slår mot klipporna nedanför min privata hotellbalkong i loja bränningar under en blek sol: Ferraribilar och kasinon.

När jag under söndagen går förbi en möbelbutik, med sofistikerat chica, eleganta lädersoffor som huvudnummer, står på ett av borden i skyltfönstren som dekoration en fotoram. Och vad har då butikspersonalen satt in i denna ram? Naturligtvis en bild på en röd Ferrari cabriolet, saxad ur någon glassig motortidskrift.

MONTE CARLO, måndag 2 april, tidig eftermiddag

När jag sedan rycker på axlarna och vänder mig om för att gå vidare, rullar en knallgul Lamborghini Diablo förbi på leden längs strandpromenaden, med V12:an lågt morrande. Ah, how I love the smell of money in the afternoon.

Och mellan hotellen rullar de bussar som slussar ivriga spelare från och till furstendömets kasinon. Huvudattraktionen här, för alla de turister som känner eurosedlarna bränna i fickor och portmonnäer, är förstås det pampiga Le Casino de Monte Carlo självt, ”la grande dame” bland Europas alla spelpalats, och som utgjort bakgrundsmiljö i ett oräkneligt antal romaner, noveller, pjäser och filmer, inklusive flera Bondrullar. I mer än ett århundrade har det följdaktligen varit en tummelplats för filmstjärnor, industrimagnater och andra i jetsetets översta skikt. Även svenska kungligheter som Oscar II och Gustaf V har frekventerat spelsalarna under de magnifika kristallkronorna.

Idag finns det konkurrerande etablissemang i flera av de franska städerna längs medelhavskusten och även borta i Italien, men under mer än ett halvt århundrade efter att kasinot öppnat 1863, var det ensamt på ”marknaden” och dess kapacitet att dra till sig pengar var föremål för stor avund på närliggande orter. Det var grundaren av kasinot, François Blanc, naturligtvis inte omedveten om.

På 1870-talet seglade ett orosmoln upp i norra Italien i närheten, och det florerade rykten om att det snart skulle öppnas kasinon. En våldsam kampanj mot hasardspel blossade därför upp där, med pamfletter och affischer i vilka spelhus skamlöst utmålades som djävulens verk – att summan av talen 1-36 på roulettehjulet blir 666, detsamma som Odjurets tal i Uppenbarelseboken i Bibeln, var bara ett av argumenten – och tillhåll för enkom depraverade människor. Den resulterande allmänna opinionen föranledde den dåvarande italienske premiärministern att raskt lagstifta om ett förbud mot öppnande av kasinon. Först flera år senare blev det bekant att hela kampanjen dragits igång och finansierats av François Blanc själv, i syfte att eliminera eventuell konkurrens mot hans eget kasino! Dagens industrimoguler i Las Vegas, som Steve Wynn, skulle fortfarande ha ett och annat att lära av denne Blanc.

Cannes och Nice populära

Dessutom var de närbelägna städerna Cannes och Nice redan populära vintertillhåll för den europeiska överklassen, och invånarna där kände sig hotade av Monacos växande framgångar vilket resulterade i hätska kampanjer i lokalpressen. Det hjälpte föga att Blanc för att vinna sympatisörer donerade stora belopp till fattigvården i bägge städerna, och dessutom formidabla prissummor till de årliga hästkapplöpningarna i Nice.

Ett av ryktena som spreds i Nice var att kasinot i Monaco var ansvarigt för en självmordsvåg utan motstycke, bland ruinerade spelare. Bland annat påstods på fullt allvar att båtar nattetid och med släckta lanternor två gånger i veckan lämnade Monte Carlos hamn, fullastade till relingen med lik som stjälptes överbord flera sjömil ute till havs. Liknande historier spreds så långt bort som i USA och Hongkong, och i januari år 1900 hade Aftonbladet hemma i det oskyldigare Sverige en nervkittlande artikel om ”spelhelfvetet” i Monte Carlo, där myten om de många självmorden slogs upp stort som dagsens sanning.

Ett av Blancs motdrag blev att betala ut en halv miljon francs om året i mutor till olika journalister för att istället åstadkomma positiva skriverier om kasinot. En av dessa var redaktör på en parisisk tidning, och uppbar 25 000 francs om året bara för att dagligen rapportera om väderleken i Monaco! Ett annat motdrag blev att genom prins Karl förbjuda all försäljning av eldhandvapen i furstendömet, och av alla giftiga ämnen på apoteken. Naturligtvis förekom i praktiken ändå enstaka självmord i kasinots eleganta trädgård, varför Blanc enligt vad som sägs instruerade betrodda anställda att så snart man påträffade ett lik i trädgården utanför, skulle man först stoppa fickorna fulla med francsedlar innan polisen tillkallades: på så sätt kunde man påstå att självmordet sannolikt berodde på olycklig kärlek, och absolut inte på spelförluster.

En bedragare, enligt en anekdot som återberättats av hertigen av Beresford, utnyttjade dock detta genom att kleta in stärkskortan och frackbröstet med fårblod, avfyra en revolver i luften och sedan lägga sig ned och spela död. Så snart vakterna stoppat på honom pengarna och avlägsnat sig för att inrapportera händelsen, reste han sig och smet från platsen.

Även innanför kasinots elegant brokadbeklädda väggar lämnade pengaflödet inte andra skojare någon ro. Ett klassiskt trick bland dåtidens svindlare – och de var många, pengar har alltid attraherat – blev att inne i salarna ta kontakt med någon nyanländ spelare som föreföll tillräckligt godtrogen, och efter att ha vunnit dennes förtroende påstå sig stå i maskopi med någon i personalen som kunde få roulettekulan att hamna på önskad plats: ”Ser ni croupieren med vaxad mustasch där borta, monsieur? Så snart han tar upp sin dosa ur fickan och tar en nypa luktsnus, så här, är det signalen ni väntat på: då ska ni skynda er att satsa 5000 francs på rött. Sedan kommer ni till mig och ger mig en tredjedel av vinsten som ersättning för tipset.” Eftersom ”tipset” hade nästan 50% chans att trilla in, kunde det bli många sköna slantar på en kväll. De gånger svart i stället råkade trilla in gällde det för bedragaren att hålla sig undan, eller att ha en bra förklaring till hands om varför offret missuppfattat ”signalen”.

Stad full av skrönor

Monte Carlo har alltid varit fullt av skrönor. I början av 1900-talet ska en av den ryske tsarens närmaste officerare ha stått vid roulettebordet, enligt vad som berättas, och sträckt på sig i sin pråliga uniform så att en av de stora, glänsande knapparna sprätte loss och flög ned på nummer 22, sekunderna innan kulan dunsade ned i just det facket. Den närsynte croupieren ska ha trott att det var en gulddukat, och betalat ut trettiofem gånger ”insatsen” i vinst!

Under söndagen sover jag ännu en gång så sent att hotellfrukosten för länge sedan är avdukad, och får på nytt en anledning att promenera runt i detta charmerande lilla furstendöme. Att två av de restauranger jag går förbi i heter ”Le 21” och ”Le Baccarat” är ytterligare tecken på vad som driver näringslivet här. På en kvarterskrog på rue Grimaldi intar jag en lasagne och ett glas av husets rödvin som frukost – lunch? brunch? brinner? lunner? – och det smakar alldeles utmärkt. Måltiden går inte på långa vägar upp mot min favoritfrukost någonsin i gamblingsammanhang, en majförmiddag inne på Binion’s Horseshoe 1995 i sällskap med den synnerligen underhållande och vittra duon Anthony Holden och Al Alvarez, författarna till respektive ”Big Deal” och ”The Biggest Game in Town”, men är fullt passabel.

Sedan går jag via hotellet igen på tillbakavägen och skickar några sms och gör lite anteckningar, och först vid 20.15-tiden kliver jag in i entrén till Salle des Etoiles igen. Det är middagsbreak och bara 16 spelare är kvar; alla har fått lämna lokalen utom tävlingsledning och dealers. Bägge de svenskar som var kvar är nu utslagna, Jacob Larsson på 27:e plats och Simon Johansson på 23:e. Silver respektive guld inom svenskkontingenten, alltså, med Hasse Eskilsson på bronsplats: all heder åt inte bara denna trio utan även åt övriga tillresta svenskar som kämpat under blågul fana, för att nu låta som om Poltava och Narva var i förrgår.

Utanför glasdörrarna står en ung amerikansk spelare och röker. Han är iförd en t-tröja dekorerad med spelkort och marker, och så till höger en flicksilhuett iförd cowboyhatt medan hon bredbent och suggestivt böjer sig framåt. Ovanför står texten: I’VE GOT A STRAIGHT – BRING ON THE HOOKERS.

Jag går via pressrummet och får höra att Andy Black fortfarande är i ledningen, nu med 1,2 miljoner i marker – och då förlorade han ändå en slantsingling om femhundratusen, tidigare idag. Och en svensk ”pokerradiostation” som sänder via nätet har passat på att dra ett eget aprilskämt: att svensk och norsk polis nyss och med gemensamma krafter har slagit till mot EPT-finalen och häktat och bortfört de nordiska spelarna, varför franska UD nu sägs vara rasande över tilltaget. Ganska kul, får jag säga i kölvattnet efter Grebbestadrazzian.

När nivå 20 drar igång strax före klockan 21 har jag bänkat mig uppe på de små åskådarläktarna uppe på scenen vid featurebordet, som står där under strålkastarbatterier och omgivet av TV-kameror. Jag tittar på de skyhöga markerstaplarna som ligger på bordet och reflekterar att de med valörerna 1000 och 5000 måste ha gått via många ägare, under de tjugoåtta och en halv timmas spel som förflutit hittills i huvudturneringen; säkert har åtminstone någon av dem legat framför mig under dag 1. Dessutom har man switchat in staplar av blekt tegelröda marker, med valörerna 10 000. Under tiden tar de åtta spelarna vid featurebordet plats: Ram Vaswani på stol 1; Gavin Griffin på stol 2; Marc Karam på stol 3; Eric van der Berg på Stol 5; David Peters på stol 6; Philip Hilm på stol 7; och Alexander Kim på stol 8. Bara Eric och Ram har solglasögon på sig. Matchen drar igång. Anten har gått upp till 2000, och mörkarna till 8 000 respektive 16 000. Det ligger 40 000 i potten, innan spelarna ens fått titta på sina hålkort.

Vid det andra bordet, nedanför scenen och nästan i mitten av Stjärnsalen, slås strax spelaren på plats 16 ut, till applåder av åskådarna som trängs runtom. Christian Neirinck får lämna sällskapet, men som tröst nästan en miljon kronor rikare. Några minuter senare får vi en utslagning även på featurebordet, när Philip med A-8 blir slagen av Davids A-9.

Dramat på featurebordet visas på tre skärmar samtidigt. En medelålders amerikan, prydligt klädd i kostym och slips, kommenterar lågmält det fortlöpande dramat via en mikrofon. Några gånger säger han fel, av ohejdad vana: ”And Andy Black raises it up to 65 000 dollars before the flop? sorry, euros.”

Andy Black har en svart t-tröja med texten LUCKY på. Han är på självsäkert humör och lämnar då och då sin plats för att stretcha nedanför scenen. När han lägger sig i stora mörken inför en höjning och kommentatorn säger ”Erik will pick up the blinds and antes” replikerar han glatt ”You mean the blinds and Andys?”

Klockan 21.15 åker spelaren som blir nummer 14 i prislistan, Jan Veit, ut från det andra bordet. Under tiden pågår dagens 1000-euroturnering i bakgrunden; av de 297 startande är bara några få bord kvar.

Åskådarläktarna börjar fyllas. Dramat på featurebordet utvecklas långsamt, försiktigt, medan spelarna kretsar runt varandra som hajar nere i havsdjupen och letar efter blottor. Här sitter män och unga killar som vet hur man hanterar psykologiska medel: när någon skjuter fram en bunt keramik och säger ”Raise to sixty thousand”, är det ett laddat ögonblick när spelaren mittemot först framför sig staplar upp det antal marker som krävs för en syn? och sedan ännu en stapel, och ännu en, och så lutar sig tillbaka, med ammunitionen uppradad, och med ett ansikte som hugget ur sten studerar situationen och motspelaren under flera minuter medan vi på läktarna håller andan. Precis allt kan då hända: en suck och en läggning när korten vant singlas över duken mot dealern, ett stillsamt frammumlat ”Call”, ett ”Re-raise” utan åthävor, eller det som motspelaren fruktar mest: gesten med handen som symboliserar fösningen framåt, följd av ordet ”All-in.”

Gavin och Eric blir inblandade i en stor pott: Gavin höjer i första rundan, och den ende som synar är Eric. Floppen kommer med kung hög; Eric checkar; Gavin betar ut 44 000; Eric synar. Turn är en sjua. Ännu en gång checkar Eric, och nu betar Gavin ut 65 000. Eric tvekar men synar igen. Rivern är en knekt. Check igen; ska Gavin trycka på avtryckaren en tredje gång? Det gör han, när han nu föser fram 225 000. Eric funderar i flera minuter under strålkastarfläktarnas stilla surrande, men lägger sig till sist.

Efter en halvtimme byter man dealer; den nye presenteras av amerikanen med mikrofonen som ”Josef Santos från Barcelona”, och möts med nickningar och vänligt mummel från spelarna.

Spelarna byter bord

Tretton kombattanter återstår nu. Den genomsnittliga stapeln är runt 815 000. De flesta spelarna arrangerar sina marker i prydliga bombmattestaplar om tjugo i varje, dock i den grovstackade Andy Blacks fall med nya staplar ovanpå de understa, i ett välordnat mönster. Nivå 20 avslutas klockan 22.24.

Under pausen får spelarna byta bord. Den septett som nyss satt här får med markerstaplar och allt flytta ned till det andra bordet en bit bort, nedanför scenen. Upp kommer i stället de sex övriga spelarna: Kristian Kjøndal på stol 1; Steve Jelinek på stol 2; Søren Kongsgaard på stol 3; Josh Prager på stol 4; ingen mindre än förre världsmästaren och spanjoren Carlos Mortensen på stol 5; och Pete Giordano på stol 6. Pete har en liten gul plastkatt som skydd ovanpå sina kort. På Carlos olivgröna tröja står det STOP: DO IT SLOW, men den är knappast indikativ för hans generella spelstil.

Klockan 22.48 är vi igång igen, på nivå 21 med en ante på 2000 och mörkar på 10 000 och 20 000. I bakgrunden annonseras hela tiden nya sit-and-go-turneringar ut med jämna mellanrum, med inköp upp till både 2000 och 4000 euro.

Det är inte många floppar vi får se; spelet är avvaktande, och alla vill nå finalbordet med de sista åtta deltagarna som kommer att visas på TV, och där prispengarna skuttar från 99 550 euro för nionde plats upp till 159 270 euro för åttonde? och sedan vidare uppåt, med över 1,8 miljoner till vinnaren.

En bit efter klockan 23 slås Pete ut. Josh har kontrahöjt honom all-in med A-Q i klöver, och Pete tar en självklar syn med K-K på handen. Brädan med Q-5-4-2-9 ger Josh tre klöver till, och Pete får lämna bordet under applåder från oss åskådare. Plötsligt är man bara fem vid bordet, och det blir ett kort avbrott för att hämta in en spelare från det andra bordet med sju, för att jämna ut siffrorna. Tävlingsklockan har stannat på 50:54.

Den som kommer är ingen mindre än Andy Black. Tävlingsledaren Thomas Kremser själv hjälper honom att bära fyra tunga plastlådor fullproppade med marker. Medan Black utrustas med mikrofon hinner jag viska till Steve Jelinek, som satt vid mitt bord den första dagen: ”You’re getting some tough company.” ”Yeah, Jesus”, mumlar han och skakar på huvudet. Under tiden tar Humberto Brenes plats på åskådarläktaren mittemot, och tuggar som alltid på tuggummi. Hade Toy fortfarande varit i branschen och sökt efter ett känt reklamansikte, hade jag haft ett på förslag.

Andy Black tar plats i mitten av bordet, och säger självsäkert till de andra: ”OK, guys, get ready to rumble!” Det låter som en halv varning. Spelarna sitter i komfortabla fåtöljer av kromade rör och läder; det hela ser ut som ett slags styrelsemöte i AB Gambling, om än i jeans och tröjor snarare än i knytblusar och kostymer. Jag tittar på markerhögarna: varje stapel med tjugo blåa och gula tusingar må se imponerande ut, men motsvarar just nu bara stora mörken här uppe i pokerjonosfären.

Nästa offer som åker, på 12:e plats, blir David Peters vid det andra bordet; jag ser bara dramat på avstånd och hör flämtningarna samt rasslet från kläder när åskådarleden plötsligt tätnar och man ställer sig upp på stolar för att få en bättre vy. Hur korten föll har jag ingen aning om.

Carlos Mortensen börjar bli lågbudget; som kompensation travar han sina cirka 200 000 i en skyhög stapel som når upp i ansiktshöjd. Klockan 23.53 går han all-in, men motståndaren backar undan och låter Mortensen få potten. ”Tenga, Carlos, vamos!” hojtar hans spanskspråkiga supporterskara på läktarna, och han vinkar tillbaka mot de videokameror de följer honom med.

Vackra hangarounds

Det är påfallande många vackra flickvänner och andra kvinnliga hangarounds på åskådarläktarna. Hur kommer det sig att just elitpoker attraherar ett sådant övermått av tilltalande kvinnor? Kanske är det faran och spänningen i det deras pojkvänner sysslar med. Jag vill minnas att detsamma var/är fallet i en del mc-kretsar, redan på 1970-talet när jag hade en 750-kubikare och några gånger körde ihop med Rebels i Lund och MC Riders i Halmstad? men det är en annan historia.

Klockan 0.04 är Carlos all-in igen, men blir synad av Kristian som slänger upp 9-9. Mortensen lägger fram A-Q osvidat, och på hans supporterskara vitnar knogarna medan floppen är blank, turn likaså? innan rivern ger honom ett ess och applåderna utbryter. Den förre världsmästaren har dubblat upp och är back in business. Han gör en segergest och börjar stapla markerna; det tar flera minuter innan leendet på hans läppar bleknar bort.

Nivå 21 avslutas och det blir en ny paus. Ute i foajén hittar jag ännu en broschyr som gör reklam för en kommande stor pokerturnering: World Heads-Up Poker Championship i Barcelona, 21-29 maj. So many tournaments, so little time?

Klockan 0.47 drar nivå 22 igång, dock utan att spelarna får byta bord. Elva stycken är kvar. Anten är nu 3000, och mörkarna 12 000 respektive 24 000. Andy Black går ned till det andra bordet för att kolla läget, och kommer tillbaka och rapporterar att det finns två extremt korta staplar där, hos Alex respektive Erik med 100 000 respektive 130 000. Översättning: ta det lugnt här killar, inget överilat nu, låt dom två bli utslagna först så kan vi sedan bänka oss vid ett finalbord.

Men nästa utslagning kommer likafullt vid featurebordet. Klockan 01.12 ställer Mortensen in på nytt. På läktarna reser vi åskådare oss upp. Någonstans ifrån hör jag ljudet av glas som klirrande välts omkull.

Josh tänker länge, länge; staplar upp och arrangerar om sina marker gång på gång, innan han till slut säger ”Call” och lägger fram en futtig Q-3 i färg. Carlos vänder upp 6-7 i spader. Floppen ger Carlos ett par i sjuor och han ser hoppfull ut; turn ger honom ett hålstegedrag men samtidigt också Josh ett flushdrag; och på rivern spikar Josh flushen. Mortensen är ute, på 11:e plats. Med bara tio spelare kvar övergår spelet till hand-för-hand samtidigt vid bägge borden.

Alex Kim blir näste spelare att ryka, klockan 01.24. Efter över 32 timmars spel har de kvarvarande nått finalbordet, och turneringsklockan stoppas. Markerna räknas extremt noggrant, skrivs upp, bärs fram till featurebordet; mobiltelefoner åker fram, och nyheterna sms:as och rings ut över världen. Alla spelarna förses med mikrofoner, och man lottar om platserna medan åskådarläktarna packas.

Spelarna tar plats: Eric van der Berg från Nederländerna på stol 1, Ram Vaswani från Storbritannien på 2, Steve Jelinek som också är från Storbritannien på 3. Marc Karam från Kanada på 4, Andy Black från Irland på 5, Søren Kongsgard från Danmark på 6, Josh Prager från USA på 7, Gavin på 8 och Kristian Kjøndal från Norge på 9. Två nordbor kvar, alltså. Den kortaste markerstapeln, med god marginal, ligger framför Eric. Bara ett mirakel kan rädda honom kvar till i morgon, när det ”riktiga” finalbordet som ska tv-sändas börjar.

Klockan 01.41 drar vi igång igen. Eric går direkt all-in i första given med A-Q och får syn av A-5 i spader hos Søren? och ännu en gång spikas flushen på rivern och vi är nere i åtta spelare. Matchen stoppas och markerna räknas på nytt. Leder gör Gavin Griffin på 2 597 000, före Marc Karam på 1 742 000 och Søren Kongsgard med 1 612 000, medan Andy Black har halkat ned till 683 000. Mest kortstackad är dock Ram Vaswani med 432 000. Vi åskådare lämnar läktarna och driver ut i lokalen, där det är action i form av sit-and-gos och finalbordet i 1000-euroturneringen. Sju spelare sitter vid det och hoppas alla på förstapriset i form av inte oimponerande 92 200 euro. Under tiden kommer Ram Vaswani förbi och börjar spela kinapoker med några vänner; han är alltför uppvarvad för att gå hem till sitt hotell och sova.

I morgon (idag när du läser detta) stundar finalbordet, här i EPT i Monte Carlo. För var och en av de åtta som då tar plats har nästan hundra stupat på vägen, i den obönhörliga verklighet som är professionell poker. På hemvägen till hotellet kommer jag osökt att tänka på inledningsmeningen i sf-romanen Rollerball av William Harrison: ”The Game, the Game; all that I am and ever will be, I owe to the Game.”

Sportbladet.se (websport@aftonbladet.se)