Alla vill tycka till om dig
”Jag tänker, alltså finns jag”.
Så klokt sammanfattade
filosof René Descartes livet redan på 1600-talet.
Hade han levt i dag hade han troligen formulerat det
lite annorlunda:
”Jag är med på tv, alltså finns jag”.
De är beredda att förnedra sig, byta partner, lämna ut sig, ja, till och med lämna ut sina barn, ha sex i direktsändning, förstora brösten, äta mask eller bada i dynga. Det finns få, om inga, gränser för vad en skrämmande stor andel människor är beredda att göra för att få vara med i tv.
Tv-mediets makt över oss alla är inget nytt diskussionsämne, men likväl intressant. Jag slås av det varje gång någon främling kommer fram på flygplatser och tåg och säger ”jag brukar se dig på tv” eller ”var har jag sett dig någonstans?”.
Rikstäckande reaktioner
Man kan skriva i fjorton år på tidning, författa böcker, skildra elände och de mest angelägna saker utan att någon direkt bryr sig. Sedan sitter man fjorton minuter i en tv-studio och hinner knappt öppna munnen, men får reaktioner från Ystad till Haparanda.
Så stark är tv-mediets genomslagskraft. Larger than life.
Man blir själv också larger än vanligt i tv. Kameran förstorar tyvärr inte bara studion. Detta kompenseras i viss mån, men inte till fullo, av att man får en make up värdig drottningen av Saba. Det är rätt mysigt att fortfarande halvsovande få sjunka ner i en skön stol och bli sminkad och få håret fixat. Herrarna Engstrand och Esk, som jag sitter med i SVT:s sportpanel, blir sminkade på fem minuter. Lite kräm, lite puder och sedan direkt ut till frukostbordet. Vi panelhönor kräver mer tid och jobb.
Första gången jag var med i tv var sommaren 2001, i egenskap av italiensk utrikeskorrespondent hemma på Sverigebesök. Alexander Bard skulle sitta i samma panel och orutinerad som jag då var fick jag knappt en syl i vädret mot universalgeniet Bard. Jag minns att han ville bli sminkad ”så blekt som möjligt” och bar en t-shirt som det stod ”My granddad is gay” på. Det tog inte lång tid innan de mer konservativa tittarna hade hittat numret till Fyrans växel ...
Sport, som jag numera oftast diskuterar, är också ett ämne som kan få folk att tända till. Mest reaktioner blev det när jag i Debatt i januari 2006 var med och diskuterade assisterande förbundskapten Roland Anderssons lilla uttalande om kvinnorna i Saudiarabien. Håhå jaja.
Gå loss på alla cylindrar
Som alltid får könsrollsfrågor folk att gå loss på alla cylindrar. Jag var för övrigt gravid i 22:a månaden och ni minns det där med att kameran förstorar ... En farbror som inte klarade av att bemöta mina argument sakligt skickade ett fint brev till vår redaktion där han talade om precis hur han tyckte att jag såg ut. Anonymt, naturligtvis. Den typen av personer saknar alltid stake.
Å andra sidan är det lika illa med de som tycker sig ha riktigt mycket av den varan och som gillar det de ser av en i tv (ibland lyckas tydligen sminköserna extra bra) och vill dela med sig ...
Självvalt medverkande
När du är med i tv så är du offentlig, punkt slut. Alla tycker sig ha rätt att tycka något om dig, många tycker sig ha rätt att säga det till dig. Ett konstaterande bara, inte något gnäll. Att medverka är självvalt och man har ju själv legat där hemma i tv-soffan och sagt saker som ”gud, vad han låter dum” och ”hur kan hon ha på sig det där” om folk. För att inte tala om hur jag inte så få gånger fått utbrott över någon expertkommentator för att han uttalat italienska spelares namn fel eller jublat allt för uppenbart när Juventus fått straff i 12:e övertidsminuten.
Dessutom är min igenkänningsfaktor ytterst modest. Hur politiker och verkliga storkändisar pallar vete gudarna. Men, som jag skrev i inledningen, för att få vara med i tv är inget pris för högt att betala.
TV, ergo sum.