Leifby: Det luktar unket om brottningen
Publicerad 2012-08-08
LONDON. Riktiga män gråter en skvätt då och då – stora, starka och svettiga brottare gråter på ett sätt man aldrig glömmer.
Jag är så in i helvetes glad att Jimmy Lidbergs tårar föll över ett vunnet OS-brons.
Brottningens problem är att det lika gärna kunde varit precis tvärtom. Utan att någon riktigt hade förstått varför.
Det finns bilder som vi säger att vi aldrig kommer att glömma. Och så finns det bilder som vi aldrig glömmer.
Det är en viss skillnad.
När Jimmy Lidberg lyckades rulla vitryssen Tsimafei Dzeinitjenka med bara sekunder kvar av bronsmatchen tog varenda känsla i den där 96 kilo tunga stycke till kropp snabbaste vägen rakt upp i huvudet – och ut via ansiktet.
Det syntes så väl hur han kände, och det kändes precis som det såg ut.
Det var glädje, kärlek, lite förvåning (var kom kraften ifrån?) och ett stort mått av lättnad på en och samma gång. Och när det bara finns två tårkanaler är det lika bra att vrida på båda rejält.
Lätt att förstå frustrationen
Det var tusentals timmar av träning, i fuktiga källarlokaler, långt ifrån familjen, frun, barnen, alla dagar i veckan, varje vecka, år ut och år in som rann ut i ExCel Arena (vid denna tidnings pressläggning svabbades det fortfarande).
Förställ dig att du gör den uppoffringen.
Då är det lätt att förstå tårarna.
Föreställ dig uppoffringen en gång till, och tänk på att du får blomkålsöron på köpet.
Då är det ännu lättare att förstå all den ilska, frustration och kritik som pyrde i brottningsarenan i går.
För det var inte bara Jimmy Lidberg som hade synpunkter på domsluten. Det uppstod märkliga situationer i näst intill varenda match. Iraniern, den regerande världsmästaren Saeid Morad Abdvali, var så förtvivlad över domsluten att han kastade sig själv ut från hallen.
Han släppte inte en enda poäng i själva brottningen – men förlorade i byråkrati och föll på varningarna.
Och ta gärna Lidbergs match som exempel. Hur är det ens möjligt att tre domare bedömer samma situation helt olika?
Trots att det finns videogranskning.
En brottare i underläge får inte röra sig för fort fram – men vad är för fort fram? Ingen vet riktigt.
En brottare i parterröverläge ska koppla sitt grepp men får inte göra det för fort eller för långsamt – men vad är för fort och vad är för långsamt? Ingen vet riktigt.
Och mitt i allt kastar någon in... en kudde.
Det blir videogranskning, beslutet ändras, han som kastade kudde varnas och så är det bara att åka hem.
Alla: Reglerna måste bli tydligare
I takt med att brottarna har blivit allt skickligare har de sportsliga momenten som kast, rullningar och lyft – det som tidigare gjort brottning till den optimala kraftmätningen – bytts ut mot videogranskningar, tolkningar och bedömningar.
Regelverket har inte hållit samma takt och nu håller sporten håller på att tappa hela sin charm. Det har blivit mer gnetande och bökande, har man lite ”flyt” kanske man har domaren på sin sida.
När jag pratade med brottare, ledare och domare i går var alla överens om att reglerna måste bli mer tydliga.
De har försökt men får inget gehör hos gubbpacket i det internationella brottningsförbundet.
Så invecklad att ingen förstår
Efter att ha läst och hört historier om organisationens förflutna finns det bara en rimlig förklaring.
Reglerna ser ut som de gör för att det ska gå att mygla, de är formade på ett sånt sätt att luckan för korruption ska kunna stå öppen.
I dag är en brottningsmatch lika konspirationsvänlig som Palme-utredningen.
Jag är ingen brottningsexpert och kommer förmodligen aldrig att bli, men jag har sett en del idrott i mina dar.
Det jag såg i går stämde inte alls överens med de förväntningar och förhoppningar jag hade på en OS-brottning.
Världens äldsta och enklaste sport har blivit så invecklad att ingen längre förstår hur den går till.
När jag gick in i brottningsarenan i går möttes jag av en lukt som påminde om en röd gammal svettig tjockmatta.
När jag gick där ifrån luktade det mer unket än så.