”Kändes som att jag kunde åkt två mil till”

Billan berättar själv om sitt bragdlopp och sin karriär

För 25 år sedan stod en 20-årig Marie-Helene ”Billan” Westin på startlinjen redo för tvåmilen i VM i Oberstdorf.

Vad hon inte visste då var att hon skulle skriva in sig i historieböckerna för all framtid.

”Billan” tog Sveriges första VM-guld i längdskidåkning för damer.

För sin otroliga prestation belönades hon också med Bragdguldet och Jerringpriset.

I dag är det på dagen 25 år sedan Billan tog sitt VM-guld. Och fortfarande är det många som pratar med henne om bragden i dåvarande Västtyskland.

– Jag blir påmind oftare än vad jag tror. Det är ganska kul att så många kommer ihåg loppet. Jag tänker inte så mycket på det men det är många som kommer ihåg det, säger hon.

I sitt livs form

Den 20:e februari 1987 var hennes första stora mästerskap och hon kunde slå ur underläge. Billan var i sitt livs form den dagen.

– Min fina form, allt var perfekt den dagen, jag var lugn. Jag försov mig faktiskt den dagen. Man vill ju äta frukost i lugn och ro. Men jag stressade inte upp mig utan tog det lugnt. Visste vad jag hade inom mig själv, säger ”Billan”.

– Man har inte så många såna här dagar i sin karriär. Jag återhämtade mig så snabbt, när det var en utförsbacke längtade man till att det var uppför igen. Det kändes som att jag kunde åkt två mil till, fortsätter hon.

Att hon på sitt första stora mästerskap skulle vinna guld var inget hon hade räknat med. Än i dag har hon svårt att sätta ord på vad det var som hände.

– Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro på guld. Medalj kunde jag kanske ta. Det jag gjorde det är obeskrivligt att få uppleva något sånt. Man har fått valuta för allt slit. Beskriva det med ord det går inte, försöker hon förklara sin bragd.

När började du inse att du vunnit VM-guld?

– Jag insåg inte förrän jag gick i mål och alla åkare hade gått i mål. Det kunde jag inte begripa att jag hade gjort ett sånt fantastiskt lopp, säger hon.

VM-guldet för Sollefteå-tjejen kom att prägla hela hennes fortsatta skidkarriär. Men för en ung tjej var det inte bara positivt med all uppmärksamhet. Pressen ökade från omgivningen.

– Det betydde jättemycket. Massa sponsorer och allt som kommer med ett VM-guld. Men jag var blyg och tillbakadragen. Jag hade problem att tackla den nya situationen som jag hamnade i, menar Billan på.

– Jag skulle vara bra föredöme. Jag skulle stå upp till förväntningarna och inget var sig likt. Pressen både från mig själv och massmedia. Att jag skulle vinna var inte helt otippat men inte tippat heller, menar hon på.

Populär hos svenska folket

Billan belönades med både Bragdguldet och Jerringpriset det året. Jerringpriset som enligt många är det finaste du kan vinna som idrottare.

Varför tror du att du var så populär?

– Jag var som jag var, lite blyg och tillbakadragen. Skidor har en speciell plats i folkets hjärtan, säger hon.

Inte ens 30 år fyllda fick skidkarriären att abrupt slut. Billan drabbades av hjärtproblem. Det var under en skidtävling i Piteå som hon fick hjärtklappning.

– Jag gjorde två operationer för jag hade en extra ledningsbana men de misslyckades. Så då ville de skicka mig till Tyskland till specialister. Det var inte så lätt tillgängligt. Då tackade jag för mig.

– Jag ville inte gå igenom det. Man trodde det var medfött och att det utlöstes vid vissa händelser. Som en elitidrottare är det höga påfrestningar och man fick inte ha någon infektion, och det hade jag, förklarar hon.

Billan driver med sin man, Erik Östlund, en konferensanläggning mellan Bollnäs och Söderhamn. Den startade de redan under hennes aktiva karriär, vilket gjorde det enklare att gå vidare när skidkarriären tog slut.

– Jag hade inga problem att sluta. Var sak har sin tid. Det var skönt att slippa all träning.

Konferensanläggningen vi driver hade jag att falla tillbaka på.

Femma i ”Mästarnas mästare”

Förra året var hon med i ”Mästarnas mästare” tillsammans med andra framgångsrika idrottare . Billan slutade på en femte plats i tävlingen.

– Det var jätteroligt. Jag ångrar det inte. Jag hade svårt att vara borta. Men det var en upplevelse, en ynnerst att få vara där med andra så duktiga från olika idrotter.

Nu blir det inte så mycket skidåkning för Billan som hellre går och tittar när barnen spelar bandy.

– Jag fritidsåker ibland när jag får med barnen. Jag är sådan som person att jag prioriterar inte mig själv. Så när de spelar bandy står jag hellre där en timma än att åka. Det är kul att följa dem.

Billan följer de svenska skidåkarna så mycket hon hinner. Och hon är mäkta imponerad av dem.

– Då jag kan försöker jag titta. Dom är jätteduktiga, har rätt inställning. Det är ett bra team och de har hög ambitionsnivå.