Erik Niva: Vi darrar inför ett möte med Moldavien
Det är inte okej, men det är inte heller hela bilden
CHISINAU. Så har vi då tagit oss till Moldavien med våra taktiska grubblerier och våra svällande skadeproblem och vår växande framtidsskräck.
Och vet ni – så jävla farligt är det ändå inte.
Om det är såhär våra krislägen ser ut numera så ska vi nog påminna oss själva om var vi egentligen kommer ifrån.
Jovisst. Det är en sak med lite smågrus som ligger och skaver, en annan att behöva trampa runt på Chisinaus buckliga gator med en bautasten i skon.
Men på så väldigt många sätt finns det ju ändå fog för att strutta omkring här med osedvanligt bra schvung i steget. Våren är här, gräsmattorna är gröna, kulan ska upp i luften – och svensk fotboll mår förträffligt.
Invändningar mot det? Jo, såna finns det såklart gott om, men i nio fall av tio kan jag faktiskt vifta bort dem som randanmärkningar. De positiva vågskålarna väger så mycket tyngre.
Allsvenskan blir mer och mer konkurrenskraftig, intresset för den bara växer och växer och supporterkulturen den bygger på tycks både sundare och starkare än någonsin. På spelarsidan ser återväxten allt frodigare ut, och de yngre landslagen bryter barriärer medan damlandslaget ska gräva guld i Kanada.
Ett missat EM är ingen undergång
Bara det där förbaskade herrlandslaget kvar då. Bara den allra mest centrala pusselbiten kvar att bulta på plats.
På ett annat eller ett tredje sätt har vi lyckats försätta oss i en situation där vi darrar inför en match mot Moldavien. Det är inte okej, det är inte som det ska vara – men det är faktiskt inte heller hela bilden.
Det svenska herrlandslaget är inte detsamma som den svenska fotbollen. Inte ens om vi tappar poäng i Chisinau – om vårt främsta representationslag rent utav lyckas missa ett EM det är så gott som omöjligt att inte kvalificera sig till – så betyder det att vi är inne i någon form av heltäckningskris.
I årtionden har svenska tränare tjatat på oss om att göra skillnad på resultat och prestation, analysera hur sambandet mellan orsak och verkan egentligen ser ut. Det är visserligen inte mycket till tröst efter 0–0 i en VM-premiär mot Trinidad-Tobago, men det är ändå en tankefigur som vi bör vara lite extra noga med i dessa tider.
Vårt värde som fotbollsnation avgörs faktiskt inte av hur landslaget presterar.
Inför seriepremiären 1994 stod vi där med ett nationellt publiksnitt på 4 838 personer, och några månader senare kvitterade vi ut ett VM-brons. Drygt 20 år senare har vi vår sämsta Fifa-rankning någonsin, men däremot ligger det inom rimlighetens ramar att tro att vi kan spränga alla tiders allsvenska publikrekord.
Vad är det mest rättvisande måttet?
De stora riskerna finns inte i dag
Av hela mitt hjärta önskar jag mig ju att Sverige går till EM. Det skulle innebära ytterligare en injektion av självförtroende och intresse, det skulle hjälpa till att staga upp den felutförda satsningen på Friends Arena och ge oss en skjuts in i en framtid utan Zlatan Ibrahimovic.
Men ödeskval och måstematcher?
Såna spelade vi på 1980-talet. Såna står vi återigen inför när det finns en reell risk för att de allsvenska arenorna töms på åskådare, dagen då våra ungdomar lockas av tennis eller utförsåkning snarare än fotboll.
Där är vi inte nu, och där hamnar vi inte ens om vi förlorar i dag och det är faktiskt viktigt att vi påminner oss själva om det.
Så svårt behöver det inte vara
Ryssland har sitt VM och Österrike har sin Alaba och vi får väl se hur den här kvalgruppen slutar. Oavsett vilket skulle jag ivrigt argumentera för att Sverige just nu är en starkare fotbollsnation än någon av dem.
Våren är här nu, och EM-vägen ligger öppen. Vi spelar mot Moldavien borta, och så fantastiskt svårt behöver det faktiskt inte vara.
De senaste åren har vi gått in till landskamper med frågetecken stämplade i pannorna och bautastenar nedpressade i fotbollsskorna.
Det är dags att plocka bort dem nu. Det är sannerligen hög tid för landslaget att prestera, men det är samtidigt också läge för oss att inse att det blågula fotbollsmaskineriet inte kollapsar ifall de misslyckas.