Niva: Ska inte få eller kunna hända
Av alla tänkbara jävligheter var nog det här den allra värsta
Vi tror oss ha förstått hur mycket VM betydde för Bosnien, hur viktigt det var för nationen att det skulle gå bra.
Det finns en annan sida av det myntet.
Nu måste vi faktiskt också försöka begripa hur oerhört smärtsamt och kostsamt det är att åka ur turneringen på det här sättet.
Av alla tänkbara jävligheter var nog det här den allra värsta.
Utslagna efter två matcher, okej, men utslagna efter tydliga, grova och avgörande domarmisstag?
Det ska inte få hända. Det ska inte kunna hända.
En annan typ av domartillsättning inför globala turneringar? Ja, tack.
Fler teknologiska hjälpmedel för de som blir uttagna för att döma? Ja, tack.
Men vad spelar det för roll nu? Vad hjälper det Bosnien med en abstrakt diskussion om en avlägsen framtid?
De spelar liksom inte VM varje dag, det här var inte direkt en match i mängden för dem.
Ni har ju redan hört historierna om deras ofattbart svåra väg till den här turneringen, och de har berättats av en anledning.
Betydde mer i Bosnien-Hercegovina
Andra nationer har också sina sår – Nigeria inte minst – men jag är ändå säker på att VM betydde mer i Bosnien-Hercegovina än i något annat land.
Efter 20 år av elände skulle de äntligen få något att glädja sig åt. För sig själva skulle de visa upp ett Bosnien som fungerade, för alla andra skulle de visa upp ett bortglömt litet land som faktiskt existerade.
Det här var månaden då de till sist skulle få känna att det fanns en rättvisa i världen.
Och istället blev det såhär.
Jag är uppriktigt oroad över vad det här kommer att innebära för den bosniska självkänslan. När en serie domarmisstag slår mot just dem på det här sättet får det mörka, dova undertoner.
Det finns en djupt rotad misstro gentemot omvärlden på Balkan, en känsla av att vi valde att passivt titta på när de jugoslaviska krigen bröt ut och rasade.
Och vad ska vi säga om det? De har ju rätt i det, och de verkar dessvärre ha rätt att säga att inte särskilt mycket har förändrats sedan dess.
När översvämningskatastrofen spolade bort halva Balkan så sent förra månaden var den globala medierapporteringen sparsam, de överstatliga hjälpinsatserna otillräckliga.
Som svensk kan jag sitta här och säga att det inte finns någon sorts konspiration – att det däremot finns underkvalificerade domare från Nya Zeeland – men kan jag verkligen begära att någon i Maglaj ska tro på mig?
Kommer minnas smärtan
Kopplingarna mellan en fotbollsmatch, ett nationaltillstånd och ett världsläge kanske kan tyckas överdrivna, men det var ju precis de sambanden som gjorde detta VM så speciellt för Bosnien.
Naturligtvis de kunnat göra saker bättre själva.
Förbundskaptenen Pape Susic hade kunnat ta ut ett mindre obalanserat lag – vänsterkanten med Lulic och Misimovic var nog hela turneringens mest dysfunktionella – och funderat på att försöka sig på någon typ av presspel. Storstjärnan Edin Dzeko hade kunnat lägga lite mindre tyngd på sina axlar och lagkaptenen Emir Spahic hade kunnat lägga lite större kraft i sina.
Och visst, dessutom hade de kanske kunnat ge fan i att träffa stolpen på stopptid, undvika att eländet skulle gnuggas in ännu mer.
Men det är inte såna saker som kommer att bli ihågkomna, det är inte det som bosnierna själva tar med sig från sitt första besök i idrottens allra finaste rum.
De kommer att minnas smärtan, frustrationen och det där fruktansvärda hugget av orättvisa. De kommer att behöva återuppleva olustiga känslor från förr.
Vi andra kan bara säga att de har gått igenom väldigt mycket värre saker utan att knäckas, att de ska komma tillbaka starkare och att de ska fortsätta framåt.
Men – samtidigt som vi säger de orden ska vi också vara klara över att det är att begära oerhört, oerhört mycket just nu.