Erik Niva: ”Det får inte se ut så här...”
En seger är alltid en seger.
Men en seger kan samtidigt också vara en spelmässigt torftigt insats inför en historiskt oengagerad publik.
Det här var den sortens vinst som inte gav några svar, men däremot väckte en hel del frågor kring hur den svenska fotbollen egentligen mår.
Det är som det är med träningslandskamper numera.
På förhand är de tomma, intetsägande och meningslösa. Ska det vara värt besväret är det upp till lagen själva att fylla dem med innehåll och värde.
En bit in på den första halvlek spräckte den kinesiska kaptenen Zheng Zhi läppen. Han valde då att avbryta matchen.
Om man säger som så – han hade inte direkt tagit samma beslut i ett Old Firm-derby på den tiden då han spelade för Celtic.
Exakt så mycket gav de kinesiska spelarna för det här.
Smal och stillastående offensiv
Sverige då?
Njäe, laget gick visserligen in i matchen under ett skimmer av skenbar beslutsamhet, men när inte bollen ramlade in under den första tiominutersperioden var det som att entusiasmen rann undan.
Det jag först och främst ville få med mig ut på andra sidan var ett bevis för att vi klarar av att föra matcherna mot svagare lag, att vi klarar av att stuva undan dem på ett enklare sätt än att trycka upp dem mot väggen och pressa dem igenom den.
Sverige kommer naturligtvis att besegra både Kazakstan och Färöarna, men idealiskt sett vill jag att vi samlar in rejält med plusmål under de matcherna så att vi i alla fall undviker att bli en sån där grupptvåa som måste målskillnadssvettas nästa höst.
I den här matchen fick jag inte se särskilt mycket som tyder på att vi klarar av det.
Tempot var helt enkelt för lågt, i både passningsspel och löpningar.
Det sistnämnda framstår som ett allt tydligare strukturellt problem.
I och med att vi har få djupledsspelare, knapert med naturliga yttrar och påvert med offensiva ytterbackar så tenderar vår offensiv att bli både kort, smal och stillastående.
Där finns ett balansproblem, då vi konsekvent ställer upp med fler sådana spelare som vill ha bollen vid fötterna än sådana spelare som vill ha den slagen på en yta framför sig.
Sämsta publiksiffran sedan 1998
Dessutom är det fortfarande så att vi blir ett trögare lag så fort vi ställer över vår – kanske? – långsammaste spelare.
Anders Svensson förblir den mittfältare som faktiskt kan få upp bolltempot enbart genom att gå in och spela sitt naturliga, varierade, precisa passningsspel.
Vi har ett par bollar i virket och vi slår bort ytterligare en handfull chanser och vi är naturligtvis det överlägset bästa laget ikväll.
Ändå tycker jag att vi totalt sett skapar alldeles för lite mot ett omotiverat motstånd som fått sig ännu en rejäl självförtroendeknäck efter att VM-kvalet visat att de är sämre än Jordanien.
Det flytande, vägvinnande anfallsspelet jag hoppades få se på Olympia fanns helt enkelt inte där.
Det gjorde inte särskilt många åskådare heller.
Officiellt sett var 9 073 människor på plats, och även om det framstår som en tillfriserad glädjesiffra är det den sämsta notering vi haft på en (utomhus)landskamp sedan vi mötte Ryssland i Örebro i augusti 1998.
Så får det helt enkelt inte se ut när vårt högsta representationslag spelar fotboll på hemmaplan.
Svenska fotbollförbundet har nu skyldighet att fundera igenom allt från spelort över biljettpriser till matcharrangemang för att försäkra sig om att det här var en olustig tillfällighet snarare än en blivande publiktrend.
Även om det är långt mellan Helsingborg och Solna blir det sannerligen inte lättare att fylla en ny nationalarena i morgon om det ser ut så här i dag.