Erik Niva: En gigant som återlanserade sig
En gigant återlanserade sitt nygamla jag.
En annan körde fast i sina invanda hjulspår.
Klass är evig – men kvalitet behöver uppdateras ibland.
Det här var det gamla AC Milan.
När lagen radade upp sig i tunneln och förberedde sig för att möta San Siro vecklade Curva Sud upp en 50-metersbanderoll i rött och svart.
La storia siamo noi. Historien är vår.
Europamästare sju gånger om. Artonfaldiga italienska mästare. En framgångssaga som spänner över tre sekel.
Det här var det AC Milan som inte tar någon hänsyn till namnen på ryggarna, utan spelar för märket på brösten. De som inte böjer sig för någon när det är cupkväll på San Siro, alldeles oavsett vad de heter och hur förutsättningarna ser ut.
Herbert Kilpins och Arrigo Sacchis klubb. Franco Baresis och Paolo Maldinis klubb.
De kan det här
Individuellt sett håller egentligen ingen av Milans defensiva spelare den klass det här sammanhanget kräver, men tillsammans klarar de ändå av att göra det som nästan inga andra lyckats med.
De kan det här.
Har man skolats på Milanello har man ofrånkomligen också lärt sig en del. När läget verkligen är skarpt klarar man både av att ta in taktisk teori och sedan omsätta den i praktik.
Philippe Mexès var noggrann på ett sätt som han nästan aldrig annars är. Massimo Ambrosini var noggrann på exakt samma sätt som han varit i snart 20 år.
De neutraliserade Leo Messi, de stoppade FC Barcelona.
Men det här var också det nya AC Milan.
Efter att M'Baye Niang (18 år) och Stephan El Shaarawy (20) kombinerat fram 2-0-målet dansade Mario Balotelli, Robinho och deras entourage någon sorts blandning mellan slamdance och Harlem Shake på läktaren.
Både nuet och framtiden var deras.
Det här var det respektlöst äregiriga AC Milan, det som till och med får det gamla flinthuvudet Adriano Galliani att studsa. Det här var laget som fnyser åt traditionella hierarkier, det rödsvarta slyngelgänget med tre meter höga tuppkammar. Kanske inte sex, droger och rock'n'roll, men väl sex, hiphop och fotboll. Bunga Bunga-Milan, om ni så vill.
Bröstkorgarna utspända av attityd, bollskorna lyfta av talang.
0–0 hade inte räckt
För att lyckas med det osannolika var Milan tvungna att klara av spelet i båda riktningarna. 0-0 hade inte varit tillräckligt. De behövde hota Barcelona, skada dem.
Det är sånt man har El Shaarawy, Niang och Kevin-Prince Boateng till.
”The Ghetto Kid” kanske inte är så mycket staga upp sig med när det blåser i Catania en söndagskväll, men han är en jäkel på att sätta hjärtan i brand och målburar i svang när hela världen tittar på.
Numera är Milanello fullt av sådana spelare. Omklädningsrummet är på väg mot någon sorts laglöst land. Där kan vad som helst hända, på ont och en hel del gott.
Det är fortfarande inget färdigt bygge, detta omstartade Milan. Sett över en hel säsong kommer de inte orka hålla europeisk toppklass, men under enstaka kvällar har de alla ingredienser för att göra San Siro till en häxkittel.
Både basen och kryddan finns där. Det är bara att hetta upp till kokpunkten och röra om.
Efter slutsignalen var ändå Massimiliano Allegri försiktig med att ta åt sig äran för anrättningen.
– Jag dedicerar den här segern till presidenten, då han har givit mig ett lag att jobba med.
Silvio Berlusconi noterade och kalkylerade.
På söndag är det både derby i Milano och val i Italien. Samtidigt som domaren blåste slutsignalen på San Siro räknade väl Berlusconi upp sin prognos med en handfull procentenheter.
Saknar Barça Pep?
Och FC Barcelona då?
Hur är det egentligen ställt med laget som nått Champions League-semi fem säsonger i rad, fotbollsmaskinen som många såg som världshistoriens allra bästa för mindre än ett år sedan?
Hur mycket saknar de egentligen sin ideologiska ledare?
Pep Guardiola blev ibland kritiserad för att sakna en B-plan, men han var i alla fall medveten om behovet av att aldrig stå still, av att alltid fortsätta ruska om både motståndare och det egna laget.
Han utgick från sin omtalade feeling, experimenterade och justerade.
Idag styrs Barcelona av assistentens assistent, och även om Jordi Roura delar Pep Guardiolas grundfilosofi ger han intryck av att sakna mentorns förmåga att utveckla den.
Barcelona klarade knappt ens av att störa Milan – men ingenting hände när ingenting hände.
De väntade bytena gjordes och Piqué skyfflades som brukligt upp på topp. Matchbilden förblev densamma.
Rätt nyligen var Barcelona ett självspelande piano. Nu är vi rätt många som har tröttnat på att det står och nöter på samma melodislinga.
De blåröda är i grunden fortfarande världens bästa fotbollslag, tro inget annat, men även världens bästa fotbollslag förlorar ibland.
För stunden är FC Barcelona håglöst, lättläst, oinspirerat. Nu har de tre veckor på sig att skaka om sig själva, att gjuta in nytt liv i det invanda.
Lyckas de inte med det kommer de att åka ur den här turneringen.