Niva: Det var ju liksom bara en VM-plats som stod på spel

Erik Niva

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2013-03-23 | Publicerad 2013-03-22

Är vi verkligen nöjda med 0-0 hemma mot Irland?

Nähä.

I så fall har jag bara en enkel fråga – varför gjorde vi så väldigt lite för att nå ett annat resultat?

Det är ju aldrig enkelt att veta vilken matchtyp man får upp ur Erik Hamréns landslagstombola, men jag hade faktiskt inte väntat mig att stå med just den här sortens nitlott i näven.

En naivt överentusiastisk offensiv med några farliga omställningar som följd? Visst.

Ett småslarvigt fuskande på en defensiv fast situation? Jodå.

Men den här skyggt tillbakadragna alibifotbollen? Den här 90 minuter långa passivitetsvarningen?

Nä. Den såg jag verkligen inte komma.

Strax före pausvilan fick en stilla­stående Zlatan Ibrahimovic bollen. Han vred och vände, men hittade ingen öppning, ingen väg att få bollen framåt i planen.

I det läget utgick Ibrahimovic från ­högerbackspositionen, alldeles i när­heten av mittlinjen.

Det var en talande bild av en svensk insats fullständigt befriad från framåtanda, eller den ”shining” som jag ju vet att vi refererar till numera.

15 sekunder in i matchen pumpade Kim Källström iväg ett ambitiöst långskott mot det irländska målet.

Det var väl egentligen det. Det var det första och sista vi fick se av ett Sverige som gav intryck av att verkligen, verkligen vilja vinna den här matchen, om vi nu bortser från den där Rasmus Elm-toffeln på stopptid.

Fullständigt bedrövligt stundtals

Snabbt blev det uppenbart att det var något märkligt det blågula landslaget ikväll. Av någon ytterst svårbegriplig anledning pressade vi högre mot Argentina än vi gjorde mot Irland. Mittfältet sjönk tidigt djupt ner mot det egna straffområdet, tillät ett synnerligen begränsat motstånd att ostört ­både behandla bollen och flytta fram spelet.

Visserligen slog de gröna oftast bort bollen förr snarare än senare, men vi kunde inte göra något med den för det.

En bra dag är Kim Källström och Rasmus Elm kapabla att slå svepande, öppnande 50-metersbollar. En normal dag cirkulerar de bollen och får på så sätt fart på matchtempot.

Den här kvällen ­klarade de inte ens av de enklaste kortpassningarna, och när lagets motor hackade så illa så kom ekipaget överhuvudtaget inte igång.

– Jag vet inte om Sverige var rädda för oss, sa Giovanni Trapattoni efter matchen.

Inte jag heller – men det fanns ju inte fog för någon som helst räddhågsenhet. Detta oerfarna Irland tog visserligen ett kliv framåt här, men det är sannerligen inget internationellt storlag.

I stora stycken var spelkvaliteten fullständigt bedrövlig. Enkla misstag i lågt tempo. Få högintensitetslöpningar, ännu färre högkvalitativa bollberöringar.

Båda lagen var medskyldiga, absolut, men det svenska haveriet blev tydligare i och med att det var såpass oväntat.

Men okej, ibland utvecklas ju inte matcherna som man tänkt sig. Såna kvällar tillhör också fotbollen, och då är det bara att förhålla sig till det och anpassa sig efter realiteterna.

Sitter inte passningskombination­erna? Går det inte att etablera ett bollinnehav på det sätt som det var tänkt?

Nähä, då är det väl bara att återvända till grunderna. Spela lite rakare, lyft lite längre och jobba på så sätt fast bollen på den offensiva tredjedelen.

Icke.

VI fick en ny sida av Blågult

Jag vet inte om dagens svenska landslag anser sig för fint för en lite mer ­primitiv sorts b-plan, men ikväll gav de intryck av att vara ett lag som inte tycktes bedöma det som sådär alldeles livsviktigt att vinna matchen.

Det var ju liksom bara en VM-plats som stod på spel.

Inga initiativ, vare sig från planen ­eller bänken. Sporadiska framstötar utan övertygelse, fördröjda byten utan effekt.

Ett tydligt tecken på att en slutforcering är misslyckad? Att den knappt ens märks. Sverige flyttade försiktigt upp några spelare under de sista tio minuterna, men skillnaden blev bara att spelbilden blev ytterligare lite svajigare och blottorna ännu lite tydligare.

0–0 blev det. Vi konstaterade och accepterade.

Erik Hamréns landslag har visat brister och defekter förr, men det har i alla fall alltid varit ett lag med någon form av ­ profil och karaktär. Aldrig tidigare har jag upplevt det som såhär blankt, innehållslöst och likgiltigt.

I kväll fick vi se en ny sida av det här svenska landslaget. Jag tyckte inte om den något vidare.