Leifby: Var kanske det bästa som kunde hända
Brottningen stryks från OS-programmet.
Ska vi kasta in en kudde i protest?
Nej, det här var kanske det bästa som kunde hända.
Det har (nästan på dagen) gått ett halvår sedan Jimmy Lidberg lyckades rulla vitryssen Tsimafei Dzeinitjenka med bara sekunder kvar av bronsmatchen i OS.
Lidberg borde inte haft några krafter kvar i sin 96 kilo tunga kropp, han förstod knappt själv hur det gick vägen, och det var en mäktig känsla att sitta i ExCel Arena där och då.
Lidberg grät som bara en 96 kilo tung brottare kan gråta.
Brottningens problem är att tårarna lika gärna hade kunnat rinna på grund av ett fullständigt obegripligt domslut.
OS-historiens mest klassiska idrottsgren har förvandlats till en parodi.
Scenerna som utspelade sig i brottningsarenan i London liknade mest en såpa som var helt omöjligt att hänga med i.
Världsmästaren kastade sig ut från arenan
Jag minns iraniern Saeid Morad Abdvali.
Världsmästaren släppte inte en enda poäng i själva brottningen – utan förlorade i stället i byråkrati.
Efter att ha torskat på några märkliga varningar var han så förtvivlad över domsluten att han kastade sig själv ut från hallen.
Det var en syn, kan jag säga.
I takt med att brottarna blivit allt skickligare har de sportsliga momenten som kast, rullningar och lyft – det som tidigare gjort brottning till den optimala kraftmätningen – bytts ut mot videogranskningar, tolkningar och bedömningar.
De som skriver reglerna har inte hängt med och sporten har tappat, om inte hela, så stora delar av sin charm.
I stället för en rullning kastar någon in en kudde.
I stället för ett kast tittar man på video.
I stället för ett grepp får någon en varning.
Jag vet inte om London-OS blev droppen, brottningen har haft fler och allvarligare problem än så.
Fråga Ara Abrahamian.
Fördärvat av regeltolkningarna
Efter att ha lyssnat på historierna om korrupta pampar och myglande domare får man känslan att reglerna har formats för att det ska bli enklare att fiffla.
Brottningen är långt ifrån den enda sporten som vilar mot regeltolkningar, däremot kan jag inte komma på någon sport som fördärvats, eller låtit regeltolkningarna fördärva, på samma sätt.
Världens äldsta och enklaste sport har blivit så invecklad att ingen – varken brottare, ledare, funktionärer eller vi som tittar på – längre verkar förstå hur den ska gå till.
I stället för att göra den mer rättvis har den blivit fullständigt obegriplig och det är läge att fundera på en lösning.
Att stryka sporten från OS-programmet är förmodligen den bästa blåslampan som finns.
Vi har väl inte längtat efter att få in sportklättring, squash och wakeboard på OS-programmet, men hur vi än vrider och vänder på det kvarstår faktum.
Det är mer sport – än kuddkrig.