Till öst för tröst
Publicerad 2014-01-26
Holm: Så länge Sverige lämnar dansskorna hemma kan det bli guld i fiendeland
Ryssland får gärna bjuda upp till dans i bandy-VM.
Men räkna inte med att Sverige för.
Då, och bara då, kan Jonas Claessons mannar vinna VM-guld i fiendeland.
Ryssland är regerande världsmästare och kommer att göra allt för att försvara den slitna silverpokalen i Irkutsk. Jag tror inte att Maxim Ishkeldin, Sergej Lomanov, Evgenij Ivanushkin och de andra fullblodsproffsen lyckas med det.
Ska Sverige vinna VM-guld är det där det förväntas vara som svårast, gärna i en stad i östra Sibirien där det kan vara så kallt att till och med brunbjörnarna bär filtstövlar och pälsmössa.
Det är, vågar jag påstå, ett faktabaserat påstående. Ja, inte det där om björnarna men definitivt när det gäller Sveriges segerchanser.
Ryssland, eller snarare Sovjetunionen, dominerade sporten fullständigt under flera decennier, men det förändrades 1981. Det var då, på Lenin-stadion i Chabarovsk, som Sverige blev världsmästare för första gången.
Sverige har vunnit ytterligare tio VM-titlar sedan dess och fråga gärna var merparten av gulden har säkrats. Svar: 2003 i Archangelsk, 2005 i Kazan, 2010 i Moskva och 2012 i Almaty, som ligger i den gamla sovjetrepubliken Kazakstan.
Landslaget har alltså åkt österut för att hämta fem av totalt elva guld. Endast vid tre tillfällen har Sverige blivit världsmästare på hemmaplan, i Stockholm 1987 samt Västerås 1997 och 2009.
Kollektiv kollaps
Det har sin förklaring. När det arrangeras bandyfester på hemmaplan är det ju, som sig bör, värden som bjuder upp. Tyvärr är det, åtminstone i bandyvärlden, sällan gästerna vill dansa. Ni kanske minns finalen i Vänersborg förra året. Sverige fick slita upp ryssarna på det hala dansgolvet och väl på benen dansade de slowfox till en av de ösigast låtar som Arvingarnas Casper Janebrink någonsin har framfört. Ryssarna spelade defensivt, väntade på svenska misstag och kontrade i en rasande fart. Det var ”Fest i väst” i högtalarna, men inte på isen. Sverige kan föra matcher, men inte mot Ryssland. Fjolårets titelmatch slutade med en kollektiv kollaps, en 3–4-förlust, tårar och suckar.
– Det känns riktigt, riktigt jobbigt. Vi kommer inte upp i nivå som lag och fattar för många felbeslut. Finalen var kanske vår sämsta match under hela turneringen, konstaterade lagkaptenen Andreas Westh.
Jag träffade honom och de andra landslagsspelarna på Arlanda i tisdags, i samband med avresan till Irkutsk. Staden ligger, om någon undrar, vid Bajkalsjöns södra spets, inte långt från gränsen till Mongoliet.
På flygplatsen fick spelarna en varsin sopsäck med värmande kläder, som har testats i sträng kyla av Kazan-svenskarna Anders Svensson, Daniel Välitalo och Hans Andersson. Plaggen kan vara brrrrrrrrrr... a att ha. I Irkutsk är köldrekordet -49,7 grader, men jag vågar påstå att Sverige aldrig har varit så väl förberett inför ett mästerskap på bortaplan.
Förmodligen lärde sig svensk bandy en läxa i Kazan 2011, då Sverige fick nöja sig med bronset. Då förberedde sig landslaget på perfekt is i Edsbyn, kom till Kazan dagen före premiären och föll direkt mot Finland på en is som inte har något gemensamt med den bandykyrkan erbjuder.
Ryssarnas tur att bjuda upp
I år åkte Sverige till VM-staden i god tid för att vänja sig vid kylan, anpassa sig till den åtta timmar stora tidsskillnaden och bekanta sig med isen på Trud-stadion. Det är där Sverige möter Finland i dagens första gruppspelsmatch, men framför allt är det där Sverige möter Ryssland i VM-finalen nästa söndag.
Jag kan inte föreställa mig en annan utgång, även om Kazakstan blir bättre för varje år och Finland kan utmana i enstaka matcher.
Då, i titelmatchen, är det ryssarna som ska dansa inför 16 500 krävande åskådare, och det brukar låsa sig för dem också.
Svenskarna är givetvis medvetna om det och lämnade dansskorna hemma.
2014 blir bandy-VM ingen fest i väst. Det är dags för revansch, för tröst i öst.