Ett lerigt inferno
Publicerad 2013-11-23
37,5 mil i lera, kyla och mörker – ändå kör de Novemberkåsan igen och igen: ”Man kör med skräckblandad förtjusning...”
Frostskador på fingrarna, en svullen ända och jättelika skavsår.
Det är verkligheten för dig som kör Novemberkåsan.
– Det är ett lerigt helvete, säger Joakim Ljunggren.
– I jämförelse är femmilen på skidor ren avslappning.
Han har nio VM-medaljer i enduro, men när det är dags att prata om den klassiska och mycket utmanande Novemberkåsan suckar Joakim Ljunggren högt innan han börjar prata.
Han gör det inte för att han på något sätt duckar inför utmaningen, utan för att han vet precis vad som krävs av honom under nästan ett dygn i skogarna kring Eksjö.
– Det är ett lerigt inferno, säger årets VM-trea i enduro.
Novemberkåsan genomfördes första gången 1915, sedan dess har tusentals mc-entusiaster antagit utmaningen som inleds under lördag morgon och avslutas natten till söndag.
– Efter en kåsa är du jättetrött i tre–fyra dagar, man har skavsår på alla möjliga ställen, ont i baken, är svullen och har väldigt ont i fingrarna. Ofta har man blåsor och svullnader på händerna också, men det glömmer man när man vinner. Det är värre för dem som bara har en massa strul, säger Joakim Ljunggren som har fyra segrar i tävlingen.
– Börjar du bli kall, ramlar och blir blöt, får kanske något problem med cykeln och känner efter... Ja då är hela tävlingen ett rent helvete.
Ändå hade du tid att stanna äta nygrillad korv på sista delsträckan innan du vann tävlingen förra året, hur gick det till?
– Plötsligt såg jag några polare där i mörkret, mitt i natten och de grillade korv. Jag stannade kort och tryckte i mig en halv korv innan jag drog vidare. Det var faktiskt lite kul, säger han.
”Det tuffaste”
– Ärligt talat är kåsan det tuffaste du kan köra. Det är ett sjukt lerhelvete och du kör i nästan ett dygn. Du måste vara förberedd och det måste gå hyggligt i början, annars är det fruktansvärt.
Utmaningen är inte över bara för att tävlingen är det. Sviterna sitter i hela natten och följer med deltagarna ner i sängen.
– Jag brukar dessutom få ryck precis när jag ska somna på natten efteråt, då ser man någon rot i mörkret och tror att man ska köra på den och krascha. Det är en mycket tuff utmaning både psykiskt och fysiskt. Under vintern tränar jag mycket längdskidåkning för konditionens skull och femmilen är ren avslappning jämfört med detta.
”Svårt att förklara”
Ändå är tävlingen beroendeframkallande för många. Anders Eriksson körde sin första Novemberkåsa 1991, sedan dess har han vunnit sju VM-titlar i enduro, tre kåsor och också skadats så svårt under en VM-deltävling att det var osäkert om han skulle kunna tävla på elitnivå igen. Sedan comebacken 2006 har han fortsatt att köra bland annat SM och Novemberkåsan.
– Det är svårt att förklara för någon som själv inte har kört hur lång och tuff kåsan är. Det är ett rent helvete, man kör med skräckblandad förtjusning och när man går i mål som segrare, har klämt ut allt ur både kropp och maskin så är känslan underbar. Obeskrivlig, säger 40-årige Eriksson.
– Man måste anta utmaningen i etapper, vara här och nu. Det är nästan 40 mil, det är som att bestiga Himalaya, ska du klara det måste du besegra banan meter för meter. Bakom nästa gran kan det vara ett sumphål och då ligger du där om du inte har full fokus. För min del handlar det om att göra en bra avslutning av säsongen. Känna att jag bemästrar det.
Men efter att han kört Novemberkåsan i mer än 30 år vill han egentligen ha lite mer än så.
– Jag har kört i mål de senaste elva, tolv gångerna och jag drömmer fortfarande om att få vinna en gång till, säger Anders Eriksson.
Så att all smärta försvinner i glädjen över ännu en seger.
Så körs Novemberkåsan
Gren: Enduro.
Premiär: 1915 (har körts varje år med undantag för de båda världskrigen och högertrafiksomläggningen 1967).
Banan: Den är 12,5 mil lång, ett varv körs på dagen och två på natten. Totalt 37,5 mil, tävlingen startar under morgonen och målgången sker följande natt.
Framgångsrika förare: Gunnar Kalén, 6 segrar under 1920- och 1930-talet, Svenerik ”Jösse” Jönsson, sex segrar under 1980-talet, Rolf Tibblin, fem segrar under 1960-talet, Joakim Ljunggren fyra segrar under 2000-talet.