Niva: Nu måste den svenska publiken ta sitt ansvar
Varje ny decibelnivå tar oss närmare Rio
Det svenska VM-kvalet har innehållit en drömpoäng i Tyskland, en vägvalsvinst på Irland och ett proffsjobb i Kazakstan.
Och på vår egen nationalarena?
Mest bara ett likblekt 0–0-kryss mot Irland.
Hittills har stämningen här varit så nedslående att jag inte ens vet om det går att prata om en hemmafördel.
Mer än 20 år har gått sedan grungerockarna i Nirvana sammanfattade en generations världssyn genom nyckelfrasen ”Here we are now – entertain us”.
Refrängcentret i ”Smells Like Teen Spirit” var hämtat från en oneliner som Kurt Cobain och hans kompisgäng brukade använda. De hade gjort en poäng av att komma till fester, misstroget se sig omkring och sedan truligt slänga den ur sig.
Här är vi nu – underhåll oss.
Kollektivt kallades de för ”Generation X” på den tiden. Cyniska slackers som var djupt missnöjda med samhället, men som inte hade minsta ambition att försöka förändra det.
Jag vet inte vad jag ska använda som samlingsnamn för dagens svenska landslagspublik, men jag kan i alla fall konstatera att den utgår ifrån samma sorts startpunkt.
På Friends Arena sitter inte de som frågar vad de kan göra för sitt landslag, utan de som indignerat påpekar att det faktiskt var flera halvlekar sedan det där landslaget gjorde något särskilt för dem.
Har man betalat en rund femhundring för en biljett tänker man minsann inte vråla förrän Zlatan Ibrahimovic lobbar in en vinkelbicycleta från 30 meter.
Det har minskat våra VM-chanser
Och missförstå mig rätt nu.
I vanliga fall vill jag alltid lyfta fram supporterperspektivet och generellt sett känner jag verkligen för supporterkollektivet – men det här handlar ju givetvis inte om de som åker minibuss i 85 mil för att stå i hällregn och sjunga fram ett underpresterande loserlag.
Det här är i stället riktat mot inställningen som urholkat den blågula hemmafördelen, som faktiskt minskat våra chanser att gå till VM.
När Österrike besegrade Sverige i somras så mullrade gamla Praterstadion på ett sätt som definitivt påverkade matchbilden, förmodligen även slutresultatet. När oförrätterna nu ska sonas befarar jag att det kommer att få göras i en sorts vakuumbubbla.
Och jo, jag är såklart välbekant med alla de mekanismer som styrt utvecklingen i den här riktningen. Jag känner till hur fotbolls- sporten funkar år 2013.
Jag vet att förbundsapparaten givit intryck av att vilja motarbeta supporterkulturen istället för att bygga upp den. Jag har varit på en arena som är byggd för att locka till sig kunder snarare än fans, för att dämpa ljud snarare än förstärka den.
Ändå tror jag inte att hela sanningen ryms där.
Folk i grupp beter sig som de förväntas bete sig, som de alltid har gjort. Svenskar på chartersemester uppför sig annorlunda än de gör hemma på byn. Samma blågula landslagsfans som sjunger sönder betong i Kiev sitter moltysta i Solna.
Det har blivit dags att bryta med det arvet nu. Det får inte fortsätta vara så att man går till en landskamp med samma entusiasm som man går till en kvarsittning.
När Johan Elmander uppmanar fansen att lämna sina kostymer hemma låter han som ett välbekant eko från fotbollshistorien. För 15 år sedan använde den franske lagkaptenen Didier Deschamps nästan exakt samma ord.
Hans landslag hade visserligen hackat sig fram till kvartsfinal i hemma-VM, men spelet hade varit både lågintensivt och oinspirerat. Deschamps argumenterade för att det delvis var en avspegling av läktarnas grått avvaktande loungestämning.
– Det har varit för mycket skjortor och slipsar. Nu vill vi se folket släppa loss, se dem uppklädda i den färg och prakt som dagen kräver.
Arenorna levde upp, Marseljäsen dånade, Frankrike vann VM.
Ge mig handklappor och tokperuker
Själv begär jag inte den franska läktarrevolutionen. Jag inser att matcharrangemanget är inriktat mot familjer, föreningar och företag. Jag förstår varför det är så, och begriper att det inte kommer att bli fråga om några tyfontifon eller tolvverserssånger.
Likafullt både kan och borde det bli så väldigt mycket bättre.
Även en trebarnsmamma kan leva sig in i en match. Även en företagsledare kan applådera och jubla. På samma sätt som en spelare alltid bör rannsaka sig själv tycker jag att det är rättvist att prata om ett läktaransvar.
I kväll struntar jag i kortsidornas vedertagna estetiks-elitism, i kväll kan dess stilpolis få ledigt. Ge mig hand-klappor, ge mig tokperuker, ge mig vikingavuvuzelor. Ge mig något som tar oss någonstans.
Ska de där ljuddämparna döda stämningen ska de i alla fall sättas på prov. Ska vi missa VM ska vi i alla fall inte göra det ackompanjerade av apatisk tystnad.
Varje ny decibelnivå tror jag faktiskt tar oss halvannan mil närmare Rio.
Och själv då? Vad tänker jag bidra med från min läktarstol?
Tja, möjligen utstöter jag ett häpet wooande ifall det händer något riktigt spektakulärt, men därutöver tänkte jag mest äta mazarin och se trumpen ut.
Sådan är den arbetande journalistens lott, på både gott och en hel del ont.
Någon måste ju gnälla på landslagets brister också – och i första hand är faktiskt inte det supporterns roll.
*FOTNOT: Sverige-Österrike spelas i Solna i kväll 20.45, och sänds på Kanal 5.
Erik Niva listar: Fotbollslandslagets fem bästa läktarfester
1. Paraguay–Sverige, VM i Tyskland 2006. En av de mäktigaste supporter-manifestationer i hela den globala fotbollshistorien. Drygt 60 000 svenskar på en knallgul Olympiastadion belönades med ett segermål i 89:e minuten.
2. England–Sverige, EM i Ukraina 2012.
Engelsmännen har alltid varit inofficiella världsmästare i bortaresor, men den här dagen blev de faktiskt utklassade både ljudmässigt och (framförallt) numerärt. Och då förlorade ändå Sverige.
3. Bulgarien–Sverige, EM i Portugal 2004. I samma ögonblick som den gula kortsidan nått fram till refrängen i sin a capella-version av ”Du gamla, du fria” klämde Marcus Allbäck in 5–0-målet. Supportersymbolik i kubik.
4. Turkiet–Sverige, EM i Belgien 2000.
Första mästerskapet på andra sidan VM ’94, första embryot till den supporter-kultur som finns runt landslagets bortaresor i dag. Fansen ägde torgen i Bryssel, spelarna säckade ihop på planen.
5. Sverige–England, EM i Sverige 1992.
En hemmalandskamp ska vi väl ändå få med?! Så väldigt mycket av den moderna svenska fotbollshistorien inleddes ju i och med EM ’92, och läktarna var absolut en del av det avstampet.
1 X 2 – så går vi vidare till VM
SVENSK SEGER
Då är andraplatsen säkrad och därmed playoff-spel i november mot annan grupptvåa.
Om Tyskland dessutom förlorar mot Irland hemma kan Sverige ta hem gruppsegern och direktplatsen till VM i Brasilien vid seger mot Tyskland på tisdag, hemma, i sista gruppspelsomgången.
KRYSS
...innebär det sannolikt att Sverige måste ta poäng eller vinna mot Tyskland i sista omgången eftersom Österrike troligen vinner borta mot Färöarna. Och hamnar Sverige och Österrike på samma poäng blir Österrike tvåa tack vare bättre målskillnad (som avgör i Fifa-kval).
SVENSK FÖRLUST
Då får Sverige hoppas på en jätteskräll av Färöarna i sista omgången för att ta tillbaka andraplatsen i gruppen. Antingen via...
…att Färöarna vinner och försämrar Österrikes målskillnad så att Sverige går förbi.
…att Färöarna vinner och Sverige samtidigt tar poäng mot Tyskland.
…att Färöarna och Österrike spelar oavgjort och Sverige vinner mot Tyskland.
MATCHER KVAR:
I kväll: Sverige–Österrike, Tyskland–Irland, Färöarna–Kazakstan.
Tisdag: Sverige–Tyskland, Färöarna–Österrike, Irland–Kazakstan.
Vid samma poäng avgörs andraplatsen av följande: Målskillnad, flest gjorda mål.
Ettorna i varje grupp går direkt till VM i Brasilien 2014. De åtta bästa grupptvåorna i VM-kvalet går vidare till playoff.
Eftersom en grupp i bara har fem lag räknar man bort de övriga grupptvåornas matcher mot det lag som ligger sist i respektive grupp.
Lottningen till playoff-spelet görs den 21 oktober. Playoff-matcherna kommer att spelas den 15 och 19 november.