Lasse Anrell: Jag var allmänt villebråd i mediecentret

HELSINGFORS

Äntligen sken solen över VM-arenan.

Äntligen såg folk vackra och lyckliga och finska ut och äntligen vågade åskådarna titta ut ur sina regnställ för att upptäcka att Helsingfors kan vara en alldeles förtjusande stad.

Äntligen fick vi se ett världsrekord.

Äntligen fick se en svensk som var bäst i världen igen.

Stavhopparen Jelena Isinbajevas uppvisning i går kväll var verkligen vad det här mästerskapet behövde. Hon är spelens drottning - och lilla fästmö. Alla faller för hennes självklarhet och charm - och hennes hoppning.

Jag pratade med stavlegenden Sergei Bubka efteråt och han sa att Isinbajeva har det som främst krävs för att hoppa riktigt högt - hon är smart.

Så nu vet vi det.

Och så Stefan Holm. Jag hoppas ni såg hans säkerhet. Jag har sett honom inta VM-byn och media och det är fascinerande att se hans nya hållning och självklarhet efter OS-guldet. Alla som tittar kan se att här kommer en olympisk mästare, en oövervinnelig man från de olympiska höjderna i Kilstrakten.

Holm hoppade som en mästare

Han gör media precis som han ska. Bara så mycket som han måste.

- Alla nöjda?

Sen går han. Ingen hinner ens hinna tänka efter om de är nöjda. Då är redan Holm borta.

Han hoppade som en mästare också. Tre självklara hopp, höga, inga risker, inget onödigt slitande på hoppknän och fotleder. Tre snabba så var kvalet över för Stefan. Andra hoppare hade enorma problem. Rybakov klarade sig tack vare en finsk rivning i slutskedet.

Märkligt nog såg den 23-årige kubanen Moya bäst ut. Stefan säger att han inte kan vara ett hot eftersom han bara har ett personbästa på 2.29. Han kanske har rätt men efter att ha sett den unga amerikanskan Chaunte Howard hoppning i damfinalen där hon tog silver så finns det all anledning att varna för Moya.

Annars handlar det väl om de vanliga; den något spretiga Sokolovski, Baba och Rybakov - trots allt.

Men mest handlar det om Holm. Jag har verkligen svårt att se att någon har en chans att slå Stefan. Ingen har säkerheten, pondusen och jämnheten. Ingen ser ut att just nu ha tekniken och styrkan att kunna styra sina hopp till exakt nödvändig höjd.

Ungefär som det känns när man ser Isinbajeva hoppa stav.

Holm tog 2,20 - högt över med långbyxor. 2,24 - högt över med långbyxor. 2,27 - högt över med kortbyxor. Där fanns ingen som helst tvekan.

Grundtips: guld.

Gardera med: behövs inte.

Var ute och tittade på 50 kilometer gång. 1500 vakter och poliser bevakade varje steg man tog. Känns lite väl bisarrt att tänka sig att terrorister skulle angripa en gångtävling...

Svensken Fredrik Svensson låg bra till men tappade 25 platser direkt när startskottet gick.

Maurice Green har gått en vecka i regnet och väntat - så fick han inte ens springa sin stafettsträcka. Undrar vad han tänkte om sina klantiga lagkamrater.

Tack för alla mejl om krönikan om det regniga, blåsiga Helsingfors.

Datorn var rena risbastun när jag öppnade mejlen då och då.

Jag var allmänt villebråd

Och i mediecentret var jag allmänt villebråd. Ett förbrytarporträtt var uppsatt på väggen. Wanted... Fotograf Kjellerås blev utskälld bara för att han kände mig. Tidningar ringde. Radio ringde.

Kärnfullaste mejlaren var nog Leif Ojensa som skrev:

"Jag skulle vilja fråga Aftonbladets sportchef med vilken ände/a Lasse Anrell får ur sig skiten i dagens blaska? Är det månne ur det iskalla, finniga lilla helvetet nertill eller dito upptill?"

Men Helsingfors var verkligen underbart i går. Inte ens ett litet Disneyregnmoln i solskenet  rakt över stadion när Stefan Holm hoppade kunde ändra det. Det är tragiskt för arrangörerna att det i sex dagar pumpats ut dessa bilder på ett iskallt, blåsigt och spöregnigt mästerskap.

Hoppas att de två sista dagarna på det här mästerskapet fortsätter som i går så kanske slutbilden och det slutgiltiga vykortet blir att Helsingfors trots allt inte är platsen som Gud glömde.

Väderkrönikan som retade upp många läsare: