Knäckte Gerrard
Wennman: Essien bröt ner den röde jätten – grattis till semifinalplatsen, Chelsea
LIVERPOOL. Det fanns de som grät. De stod på The Kop.
De hade känt sig som röda stjärnor runt en blå planet, de hade sjungit så fullmånen över Anfield fått skrattgropar i kinderna.
Och nu grät de.
1–3 mot Chelsea...rätt ner i ett svart hål. Rätt ut i fucking universum.
Kanske handlade det bara, om vi ska bryta ner allt i beståndsdelar, om en sak:
Konsten att spränga en röd jätte i bitar.
Den röde jätten hette Steven Gerrard. Mannen med dynamiten, från den blå planeten, hette Michael Essien.
Vi kan prata hur mycket vi vill om det osannolika faktum att Branislav Ivanovic gjorde sina två första mål för Chelsea – båda på nick efter hörna – när han fick vikariera på högerbacken.
Vi kan prata om Didier Drogbas hjälteroll (trots de missade målchanserna), om Frank Lampards nya, offensivare position, om en Petr Cech med återvunnen auktoritet, om Florent Maloudas bästa match sen han flyttade över engelska kanalen, om Guus Hiddinks omvända diamant på mittfältet, om Chelseas flytande, offensiva passningsspel, om Hiddinks metod att lura Liverpools zonförsvar på fasta situationer.
Vi kan prata om allt det, men det enda som verkligen betydde nåt var Essiens punktmarkering av Gerrard.
Hiddinks plan: Krossa Gerrard
Jag vet inte om man kan säga punktmarkering om en man som ständigt håller ett avstånd på tre meter från sin motståndare. Inte dragningar i tröjan. Inte sparkar på hälarna. Inte fula ord i örat.
Men säg man-mot-man-markering med ett högre syfte, då. Konsten att hålla ett så konstant, perfekt avstånd att du skär av alla hans passningsvägar, alla hans möjligheter att ta emot bollen och göra nåt vettigt av den, dödar hela hans arbetslust över huvudtaget.
Guus Hiddink hade en plan inför sitt första möte med Rafael Benitez på Anfield, och det var att krossa den röde jätten Gerrard. Det låter ju inte som nån särskilt genialisk idé, hela världen vet vad Stevie G betyder för Liverpool, men hur gör man det i verkligheten? Hur skärmar man av en släpande forward/offensiv mittfältare som vandrar lite som han vill över en stor yta och hittar matchavgörande lägen år efter år, trots att alla är varnade?
Jo, man ger jobbet till Michael Essien. En man för Star Trek. En man som kan beama sig själv med en stråle från det ena straffområdet till det andra på 0,5 sekunder och därför aldrig ens blir anfådd.
Essien gick Gerrard på nerverna. Liverpools spel föll samman. Torres fick inga bollar. När Benitez såg vad som pågick beordrade han Gerrard ner i banan och lät Dirt Kuyt ta den offensivare rollen. Men då var det redan försent.
Ursäkta, men hur bra ÄR man om man knäcker Steven Gerrard så till den milda grad att han måste kapitulera – och Liverpool byta spelsystem?
Jag utser alltså Essien till gårdagens förklaring till varför det slutade så spektakulärt som det gjorde.
Det började ju annars som en dröm för Liverpool. Vi som var där njöt av en helt underbar, ny version av ”The Fields of Anfield Road” innan avspark. En cd inspelad till minne av Hillsborough-katastrofen, framförd av John Power och en rad andra kända liverpoolmusiker. Sen kom den vanliga ”You´ll Never Walk Alone” framförd av publiken. Och så 1–0- uppvisningen redan i den sjätte minuten, framförd av Dirk Kuyt, Alvaro Arbeloa och ledsångaren Fernando Torres.
Det var glad och gamman i lokalen, ska ni veta. Liverpool hade gjort 4–0 mot Real Madrid och 5–0 mot Aston Villa på Anfield, nu small det till med 1–0 direkt mot Chelsea i en kvartsfinal i Champions League och det innebar 10–0 sammanlagt mot tre topplag på kort tid. Och däremellan 4–1 borta mot Manchester United. Så tacka för att det var drag under fullmånen.
Det här är avgjort redan i halvtid
Men sen svängde det alltså på ett närmast chockerande sätt. Det Chelsea som såg nyvaket och vimsigt ut i början bjöds på sätt och vis in i matchen på grund av Liverpools överoptimism och känsla av osårbarhet. Det blev, tvärtemot vad alla Englands experter trott, en öppen, flytande match med stora offensiva ytor för båda lagen att operera på.
Guus Hiddink och hans Chelsea behövde bara en inbjudan för att klä sig i frack till den festen. Drogba borde gjort två mål redan före paus. En sån som Malouda tilläts löpa upp med bollen på vänstersidan. Lampard spelade samma roll som Gerrard, men klarade Xabi Alonso (som annars öppnade starkt) bättre än vad Gerrard klarade Essien. Det hade inte sett ut så om Liverpool haft Javier Mascherano tillgänglig, men nu blev det som det blev.
3–1 på Anfield...kära nån, det här dubbelmötet är avgjort i halvtid. Chelsea får klara sig utan avstängde John Terry i returen och Liverpool har uppstått från de döda förr, men med all respekt för alla Comeback Kids:
Grattis till semifinalplatsen mot Barcelona, Chelsea.