Haag: Humöret på topp – vi börjar komma på tårna

Svenska skidstjärnan skriver själv exklusivt för Sportbladet om VM

Medan media börjar hänga med huvudet, börjar det svenska laget komma på tårna.

Efter en fantastisk inledning med två medaljer på sprinten, siktade vi alla högt inför de kommande loppen.

helskärm

I dag är det dags för grabbarna igen. 15 km klassiskt. På ungefär samma bana som damerna i går, i alla fall första milen, och de sista 3,75 av 15 km. Däremellan åker de en gening som vi inte använt oss av tidigare.

I morgon tror jag vi kommer få se mer av Richardssons klipp i steget. Den där långe mannen vet hur man hanterar ett par skidor. Hur man hanterar dem snabbt dessutom.

Hellner har fått smak på medalj. Vilket är bra för Sverige, men sämre för de andra nationerna. Med ett par riktiga klassiska pjäxor på fötterna, med en mjuk sula med känsla i, kommer Hellner besegra backarna.

Södergren har fått upp farten och känslan. Lugnet har infunnit sig och han har gjort det här förr. Så många gånger. Lagets veteran som inte ens är 35 år fyllda. Han vet vad som krävs. Och dessutom lovar de varmare väder, vilket betyder att han (som ni säkert vet sedan tidigare) har grymma skidor.

Olsson börjar också hitta formen. Efter en strulig vinter börjar självförtroendet titta fram, den bländande tekniken som gav seger i Davos 2008 börjar visa sig. Och medaljerna sedan OS gör sig påminda. Har man en gång varit upp, vill man dit igen.

Ska slåss om guldet

Det är ett starkt lag som ställer sig på startlinjen. Ett lag som vill visa vad de kan, ett lag som så småningom ska vara med och slåss om guldet på stafetten.

Bakom detta lag står en hel stab av ledare, vallare och andra aktiva.

Alla gör sitt yttersta för att just svenskarna ska dra det längsta stråt. För det handlar bara inte om enskilda prestationer. Det handlar inte bara om den bästa formen. Det är så mycket, mycket mer.

Våra fysios (läs massörer) jobbar långt in på natten med behandlingar. Då ska man ha med i beräkningen att de under dagarna står utefter banan och coachar och skriker.

Vallarna viktigast

Våra ledare åker på lagledarmöten, planerar busstrafiken till och från stadion, planerar vart allt folk ska stå utmed banan. Och sedan ser de till att ALLT fungerar när det ska fungerar.

Sist, men viktigast, har vi vallarna. Som åker från boendet innan vi vaknat och kommer hem då vi går till kvällsfikat. Hela dagarna står de i våra vallalastbilar och tar hand om våra skidor, snurrar varv på varv utmed banorna för att testa de olika vallorna. Testar skidor till förbannelse och får alldeles för lite cred för det de gör. Bakom varje vinst, bakom varje framgång står ett helt gäng med vallare och ledare som har gjort allt som står i deras makt för att just VI ska lyckas.

Och det är det som gör det svenska laget så tryggt. Så stabilt. Så positivt och så framåt.

Just därför att vi vet att alla ALLTID gör sitt yttersta. Vi tog inga medaljer i går, men det finns ingen som helst tvekan om att vi kommer vara med och slåss om dem på kommande distanser. Just därför att vi vet att alla gör sitt yttersta. Alltid.

Och tro nu inte att det är något fel på stämningen på svensk-hotellet, att huvud skulle hänga och folk gå svartklädda. Nej, här är humöret på topp, skratten skallrar mellan rummen, det ena högre än det andra. Pingismatcherna pågår för fullt.

Den enda sura här, är väl kanske den som förlorar den mest prestigefulla matchen... För er som undrar så förlorar Emil sällan. Enligt egen utsago.

Det var det för nu. Punkt.

Anna Haag