Wennman: Han gjorde målet vi alla drömde om som barn
Sportbladets krönikör: Rooney högg huvudet av City och skadade Chelsea och Tottenham svårt
LONDON. Mål gjort i västra England.
Det räcker så. Folk påstår att det gjordes tusentals mål i olika serier över hela världen i går, men folk har fel.
Det gjordes bara ett.
När Wayne Rooney sköt 2–1 i derbyt mot City var det alla cykelsparkars moder, den första, perfekta gamla Monarken med pakethållare bak och korg där fram.
Det var målet vi alla drömde om som barn på grusplanerna.
Det var målet som sammanfattade våra vildaste fantasier. Det var Buster, Rekord-Magasinet, Kriminal-Journalen och Piff och Raff (ni som är över femtio vet vad jag talar om) på en och samma gång.
Det var målet som var lördagsporr för Manchester Uniteds fans.
Det var målet som påminde mig om en fantastisk och alldeles sann story i Aftonbladet år 2008:
”Man åtalas för sex med damcykel”.
Snyggast i derbyhistorien
Har ni aldrig tidigare sett en man ha sex med en boll i en väldigt konstig ställning (den finns inte ens beskriven i Kama Sutran) tog ni Wayne Rooney på bar gärning i går. Efter ett anonymt smygande i buskarna slängde han rocken och blottade all sin talang, kastade sig rakt upp med ryggen mot mål och cykelsparkade Nanis inlägg i mål. Klockrent. I närheten av krysset. Det betydde 2–1 för United. Det var det mest spektakulära (läs: snyggaste) målet i Manchesters derbyhistoria. Sen får dom heta Dennis Law eller vad dom vill.
Det var dessutom målet som platsar som rubrik i både Veckans Brott och Efterlyst:
”SERIEMÖRDARE LÖS!”
Wayne Rooney, som i övrigt inte gjorde nån stor match på Old Trafford, dödade mycket av spänningen i ligatoppen med sitt drömmål. Han högg, misstänker jag, huvudet av Manchester City. Han skadade Chelsea och Tottenham svårt. Rooney och United är mitt uppe i ett seriemord som bara Arsenal (2–0 mot Wolves, van Persie igen) verkar kunna stoppa. Det är elva-tolv omgångar kvar, men just nu lutar det åt en duell i vårsolen mellan Sir Alex och Arsene Wenger.
Manchester City kan inte känna sig mördat efter Uniteds historiskt läckra segermål.
Vissa dar är det bara att hålla upp händerna, gratulera och kapitulera.
Men City kan väl åtminstone ringa ett anonymt samtal och tipsa om ett misstänkt rån?
Den ljusblå, högljudda grannen var enligt min ringa mening värd poäng efter perioder (i framför allt andra halvlek) då City trillade boll med kontinentalt självförtroende. Hur ofta ser man United springa och jaga spöken och se tekniskt mediokert ut hemma på Old
Trafford?
City är där. City är på allvar. City har inte varit så nära Uniteds klass på många år. Tevez var ovanligt kass, Yaya Touré knappast den kreatör laget behöver, dyre inhopparen Dzeko är helt fel i nuvarande system, men City ser ändå ut som en blinkande, blå varningslampa rakt in i framtiden.
Samma, starka Man U
United?
Business as usual. Rio Ferdinands ersättare, Chris Smalling, gjorde en kanonmatch bredvid Nemanja Vidic. John O’Shea säkrade högerförsvaret. Där var Giggs och Scholes. Där var Anderson och Fletcher. Där var den oberäknelige Nani. Där var den osäkrade handgranaten, Rooney.
Grejen med detta lag är att det alltid finns en metod, en spelidé för varje motstånd och varje situation, en krisplan att plocka fram. Det är sånt som vuxit fram i omklädningsrummet genom åren. Det är en inre vinnarkänsla som inte går att köpa för snabba pengar, det tar lång tid.
Gary Neville har lagt av. David Beckham satt på läktaren. Men både Paul Scholes och Ryan Giggs startade i derbyt. Jag tycker inte nån av veteranerna var särskilt bra, men i slutändan stod de ändå där som segrare. Manchester United börjar påminna om hockeyns Brynäs, som på 70-talet hade ikoner som Tord Lundström, Håkan Wickberg och andra ledartyper i laget. De kunde ibland spela sämre än motståndarna, men stoltheten gjorde att de vann lik förbannat. Den där inre styrkan i ett lag, den som är svår att förklara.
Målet var skillnaden
Wayne Rooneys underbara mål var skillnaden på Old Trafford. Tv-bilderna spreds över världen och alla fotbollsjournalister försökte hitta en egen vinkel. Inte lätt i dagens mediabrus.
En kväll för många år sen kom en dramatisk nyhet på Aftonbladets teleprinter: en man i Newcastle hade bitit huvudet av sin papegoja och blivit anmäld för djurplågeri.
Alla redigerare på alla stora redaktioner i Europa försökte hitta på en kul rubrik till den notisen. Aftonbladets legendariske Sten Hall, som inte finns mer, vann.
Han gjorde rubriken:
”Fågel död i norra England”.
I dag konstaterar vi;
”Mål gjort i västra England”.