Wennerholm: Sneglar avundsjukt på Norge
Armand ”Mondo” Duplantis förlorar sin andra stora final den här säsongen och jag är beredd att skruva ner förväntningarna inför VM.
Men Norge?
Efter Karsten Warholms uppvisning i Zürich börjar det likna VM i längdskidor.
Ja, här i Sverige jublar vi över en seger i Finnkampen.
Det är inget fel med det.
Men när de inbitna finnkampsförsvararna börjar prata om bredd kontra spets och att Norge skulle få dyngstryk i en landskamp mot Sverige så måste jag sätta ner båda fötterna.
Inte för att det inte stämmer.
Men att just bredden är förutsättningen före en vassare topp tror jag är överdriven.
Amatörernas afton
I dag pratar en hel friidrottsvärld om att norrmannen Karsten Warholm är världens näst snabbaste på 400 häck genom tiderna.
Ingen tjatar om att det blev både herr- och damseger för Sverige i Finnkampen.
Det var amatörernas afton med några få undantag, även om jag själv uppskattade solen, värmen och alla personliga rekord på Stockholms stadion.
Men det är något helt annat än det som utspelade sig i Diamond League-finalen i Zürich på torsdagskvällen.
Vad skulle svensk friidrott kunna uppnå om de la resurserna på topp istället för bredd?
Det kommer aldrig att hända men det är en befogad fråga.
Två stora medaljhopp
Idag har Sverige två stora medaljhopp inför VM i Doha.
Daniel Ståhl är fortfarande Sveriges stora guldhopp. Friidrottaren som spelade hockey tills han var sexton och inte hade en tanke på att kasta diskus. En talang som bara sågs av den närmaste familjen till en början.
Och Mondo är uppväxt i USA, I en helt annan miljö, där synen på vinnare är lika kompromisslös som målinriktad.
Inga ”normala” svenska friidrottsprodukter,
Men blir det äntligen några nya guld?
Jag har alltid trott på två, men tvivlar.
Mondo tävlar i en gren med större konkurrens, mer osäkerhet, mindre marginaler och avgörande behov av dagsform.
Det blir en rysare där Mondo inte är ensam om att avgöra hur det ska sluta.
Sneglar avundsjukt på Norge
Det är däremot Daniel Ståhl.
Är nerverna under kontroll, vätskebalansen stabil och formen normal så finns det ingen som kan konkurrera.
Då vinner han.
Men övriga svenska VM-chanser?
Noll och intet.
Jag sneglar lite avundsjukt på Norge, där Karsten Warholm trots sin rekordform står i skuggan av bröderna Ingebrigtsen på hemmaplan.
Och av en anledning.
I deras fall handlar det inte om att konkurrera i klassiskt nordiska teknikgrenar, utan att utmana Afrikas fenomenala löparnationer på 1500 och 5000 meter. Något få trodde var möjligt.
Det är ett lyft för hela friidrotten.
Själv var jag på plats i Karlstad denna torsdag inför helgens SM, där det mesta handlar om Khaddi Sagnias comeback i längd och om Meraf Bahta gör comeback eller inte,
Det verkar fortfarande lika rörigt runt Meraf Bahta, som då hon lyckades missa tre dopningkontroller och blev avstängd ett år.
Nu handlar det om hon ska starta på 5000 meter i SM eller ej.
Hennes svenska ”pappa” Ulf Björklund säger till Svt att hon ska starta i Karlstad på söndag.
– Det stämmer inte. Vi tar beslut på lördag, dementerar tränaren Ulf Friberg.
Jag hoppas att ingen av dem glömmer att anmäla var hon verkligen befinner sig på söndag.
Det finns fler svenskar som kan ta en VM-plats i Doha nu under SM i helgen i Karlstad.
Men bryr jag mig egentligen över aktiva som egentligen inte har där att göra?
Ja, faktiskt,
Men det känns som jag kommit in ett Karin Torneklint-tänk där det viktigaste är att ta sig dit och sedan vara nöjd med säsongen. Att överleva ett försöksheat eller en kvalomgång och hyllas för ett nästpers på hemsidan friidrott.se
Det är kanske en del av problemet.