Holm: Jag njöt av varje sekund

Stefan Holm

Förlust – då kritiserade DC-kaptenen ’Pim-Pims’ agerande

MALMÖ. Birger Andersson är Sveriges mest osannolika Davis Cup-hjälte.

Andraplatsen?

Andreas Vinciguerra var där och vände i går.

helskärm

Under skåningens maratonmatch mot Harel Levy kom jag osökt att tänka på den svenska DC-historien och alla dess hjältar.

Svenska spelare har alltid haft förmågan att höja sig i lagsammanhang och det är tack vare den egenskapen som Sverige är femma på nationsrankingen.

I Davis Cup behöver spelaren inte heta Borg, Wilander eller Edberg för att bli en vinnare.

Birger Andersson är det bästa exemplet på det. Nödlösningen från Bodafors fick inte spela finalen mot Tjeckoslovakien 1975, men det var han som visade vägen till Sveriges första DC-titel.

Trodde han skulle vinna

Mot Västtyskland och Spanien vann han de avgörande singlarna, och han gjorde det mot världsspelare som Karl Meiler och José Higueras.

Själv var han nia på rankingen. Den svenska.

Andreas Vinciguerra skulle bli nästa exempel på att Davis Cup föder osannolika svenska hjältar. Ja, jag trodde att han skulle vinna.

Han har varit borta från världstennisen så länge att han glömt att en spelare ska drabbas av gummiarm när det drar ihop sig i femte och avgörande set. Det var då han spelade sin bästa tennis och visade upp en backhand och ett volleyspel som ingen visste existerade.

Overkligt

Det gav honom två breakbollar vid ställningen 5–5, men det räckte inte för att ”Vinci” skulle rädda ett tennislandslag i kris.

Ändå njöt jag var varje sekund, av varje knuten näve. Vinciguerra har inte spelat på den internationella scenen sedan 2006. Det kändes overkligt att se honom på en tennisbana, men efter några elitseriematcher i armar och ben var han tillbaka, om så utan brosk i vänster knä.

Det var smärta och hjärta, hjärta och smärta.

Efter förlusten var han så besviken, ledsen och förbannad att han krossade racketen och kastade upp den på läktaren i Baltiska hallen.

Jag led med ”Vinci”, precis som jag led med Nicklas Kulti efter DC-finalen 1996.

Det är lätt att glömma, men slagna hjältar är också hjältar.