Alfelt: Bänka honom – det kan skapa underverk för Malmö
MALMÖ. Wilton Figueiredos utbrott efter att ha blivit utbytt är lätt att förstå.
Han var besviken på sig själv, sitt idiotiska skytte, sin oförmåga att göra mål. Han vill så mycket – men han kan inte just nu.
Så bänka honom då, Roland Nilsson!
Det kan skapa underverk för MFF.
Alla vet vad Figueiredo kan när han är i form och har flyt.
Och nu har vi alla sett vad han inte kan när han inte är i form och inte har flyt.
Han kan inte jobba sig tillbaka till den han en gång har varit. Han vill hasta sig dit igen, ta genvägar och de enda genvägar han kan komma på är att skjuta även om två medspelare är bättre placerade eller om det så står tre motståndare i vägen mellan skottfoten och målet.
Wilton Figueiredo är faktiskt ett av MFF:s stora problem i dag eftersom han på grund av sitt namn och sin historia tillåts att ta alldeles för stor plats i förhållande till vad han presterar på planen.
Tänk vilken hårtork Alex Ferguson hade utsatt en Unitedspelare för som tagit ett skott från minimal vinkel som Figueiredo gjorde i andra halvlek i går när två medspelare var bra placerade inne i boxen och inte alls omöjliga att nå med ett inlägg.
Wilton Figueiredo behöver svalna lite och MFF behöver få in kyla och tålamod i sitt anfallsspel. Mot AIK dominerade man än en gång spelet och hade oerhört många fler avslut men egentligen bara tre riktigt bra lägen plus en Rick Kruys-droppboll i ribbans överkant. Det kändes som att jag såg samma match för hundrade gången i år.
Blir ett mittenlag
I Halmstad frälste Magnus Bahne MFF med sitt katastrofala misstag som Jiloan Hamad utnyttjade till att göra ett förlösande ledningsmål. Efter 3–0-segern skrev jag att MFF-krisen hade tagit paus och att matchen mot AIK skulle visa vad segern betydde.
Nu vet vi att den inte betydde mer än tre poäng som förmodligen gör att MFF åtminstone slipper nedflyttningshot och blir ett mittenlag utan speciellt mycket att spela för i höst annat än sin heder gentemot de beundransvärt tålmodiga fansen.
Roland Nilsson såg mer tagen ut efter den här 0–0-matchen än han gjort tidigare men upprepade samma mantra att laget spelar bra, skapar chanser och egentligen inte kan göra så mycket mer.
Det är en farlig inställning som härskat för länge hos MFF:s ledarduo. Att tro att man gör något bra när det viktigaste uteblir – segrarna.
Bara poängen som räknas
AIK har gjort lika få mål som MFF och bara släppt in ett färre. Ändå har man vunnit fyra matcher mer än MFF hittills i år. I slutändan är det bara riktiga poäng som räknas. Stilpoäng kan Barcelona och den typen av lag lägga till som extra bonus för åskådarnas ögon.
Det var skönt att höra Jos Hoolveid säga att om inhopparen Yussuf Salehs skott i slutminuten hade gått in hade hela AIK varit jagat av polisen misstänkta för stöld.
AIK var utspelat. Man fick en poäng till skänks av Malmös oförmåga att omvandla avslut till mål och en troligen felaktig offsidevinkning när Edward Ofere sprang loss och lobbade i mål.
Rick Kruys ger MFF ett bättre balanserat mittfält än när man spelat med mer defensiva Daniel Andersson och Robert Åhman Persson samtidigt. Ofere och Daniel Larsson har plötsligt båda börjat att hantera bollen riktigt hyggligt och då växer deras andra kvaliteter, tyngd (Ofere) och snabbhet (båda).
Jorge Ortiz var så het ett tag att tränaren Mikael Stahre var tvungen att flytta ut honom till vänsterkanten för att få behålla elva spelare på planen. Ivan Óbolo vann varenda nickduell. Dulee Johnson tyckte jag spelade fegt, men Stahre menade att hans många säkerhetspass var för att behålla bollen längre i laget och dämpa Malmös tryck. Jag köper resonemanget och erkänner än en gång att Johnson är en klasspelare som kan betyda mycket i den guldstrid AIK fortfarande snuddar vid.