NIVA: Man Citys plan sträcker sig över 50 år
Med obegränsade resurser följer skyhöga krav – nu förväntas Mancini bereda väg för en hel nation
När en klubbledning pratar om den stora bilden och den långsiktiga planen – vad innebär det för en tränare?
Vissa ska kanske leverera en fjärdeplats inom tre år. Andra bör nog vinna Champions League redan nästa säsong.
För Roberto Mancini är läget annorlunda.
Han förväntas bereda vägen för en hel nation, öppna dörren till en ny existens som fortfarande ligger 50 år bort i tiden.
Att vara fotbollstränare är inte vad det en gång var.
En gång i tiden var serietabellen det enda pappret som betydde något i utvärderingen. Sedan blev det ekonomiska bokslutet viktigare och viktigare. Och numera måste man ta hänsyn till politiska strategiskrifter från helt andra delar av världen, i alla fall om man heter Roberto Mancini.
Hela hans framtid – ja, hela Manchester Citys framtid – utgår ifrån ett fem år gammalt policydokument från Abu Dhabi.
Det var då det stormrika lilla emiratet formulerade vart de egentligen tänkte ta vägen med sin framtid, hur de skulle ställa om till en framtid då oljan tagit slut.
Två av författarna var Khaldoon Al Mubarak och Simon Pearce. Den ene är ordförande för Manchester City i dag, den andre sitter i klubbens styrelse – men det är bara som en bisyssla, som en liten del av den större planen.
Deras vardagsjobb går fortfarande ut på att marknadsföra Abu Dhabi, genom sina positioner i emiratets regeringsorgan för ”exekutiva affärer”.
Officiellt sett är hållningen utåt fortfarande att Manchester City är en privat investering av shejk Mansour – ministerpresident i Abu Dhabi – men i dagligt tal erkänner de inblandade själva öppet den vidare innebörden.
– Vi håller med om att allt det här berättar mycket för världen om vilka vi är. Sättet som vi hanterar det här projektet på visar vi den sanna essensen av vad Abu Dhabi står för. Klubbens värderingar kan sägas personifiera de värden vi har, säger Khaldoon Al Mubarak.
Vilka är då dessa värderingar? Enligt David Conn – som har fått unik tillgång till folket bakom Manchester City under arbetet med sin bok ”Richer Than God” – utgår den strategiska marknadsföringen av Abu Dhabi ifrån en delikat balansgång.
Å ena sidan ska det spenderas biljarder kronor för att stärka Abu Dhabis omvärldsposition, å andra sidan ska det ändå uppträdas med återhållsam dignitet.
Det sista emiratierna vill är att framstå som vräkigt skrytiga pengasprättare. De vill bli respekterade i omvärlden som en pålitligt strävsam framtidsnation, och pratar till och med om att öka förståelsen mellan folket i väst och arabvärlden.
City – ett redskap för en bättre framtid
Oljereserven beräknas ta slut om ungefär 50 år, och innan dess ska Abu Dhabi ha blivit en plats att både beundra och besöka. Detta är det nationella projektet för en hel generation. Det handlar om deras livsvillkor, och absolut ingenting är viktigare.
Manchester City är ett litet, men högeffektivt, redskap på vägen. Hittills har drygt tio miljarder arabiska kronor plöjts ner i klubben. Unikt mycket med fotbollsmått mätt, men småsten i en större jämförelse.
Sergio Agüero kostade 400 miljoner. Okej. Året de köpte in sig i den engelska fotbollen gjorde investeringsgrenen av Abu Dhabis regering affärer till ett sammanlagt värde av ungefär åtta biljoner kronor.
Under tre säsonger i Chelsea vann José Mourinho två ligatitlar, en FA-cup och två ligacuper. Han gjorde klubben till en europeisk stormakt – och sedan fick han plötsligt sparken utan egentlig förvarning.
I någon mån berodde beslutet på att han försökt utmana Roman Abramovitj i en maktkamp, men framförallt bottnade det i den framtoning och image portugisen gav Chelsea. Mourinho jobbar ju alltid utifrån en vi-mot-världen-retorik, vilket är ganska opraktiskt gentemot en chef som använder sin klubb som en popularitetsbyggare.
Fotbollens nya ägarstrukturer har fört med sig nya kravbilder. När idrotten blir marknadsföring kan inte segrarna längre vinnas till vilket pris som helst.
Exakt vilka premisser som gäller i ett Paris Saint-Germain, ett Anzji Machatjkala eller ett Manchester City vet ingen, men ju fler beslut de nya klubbledningarna tar, desto tydligare framträder också deras handlingsmönster.
Mark Hughes avskedades visserligen för att han var allmänt oduglig, men de flesta nyckelpersoner som tvingats lämna Manchester City de senaste åren har sparkats för att de haft fel svansföring, fel attityd utåt.
Projektets förste talesman Sulaiman Al-Fahim avpolleterades omgående efter några kaxiga uttalanden om hur Manchester City minsann skulle köpa sönder hela fotbollsvärlden.
Kontroversielle vd:n Garry Cook fick gå efter att några osmakliga skämt om Nedun Onuohas cancersjuke mamma blivit offentliga.
Vilka tungviktare har då rekryterats, och på vilka grunder? Ny vd är ju Ferran Soriano, katalanen som fick global uppmärksamhet då han sydde ihop sponsoravtalet mellan FC Barcelona och Unicef. Och sportchef är numera Txiki Begiristain, mannen som satte sin trovärdighet i pant då han övertalade Barcelonas klubbstyrelse att satsa på hemvävde hedersknyffeln Pep Guardiola snarare än den kroniskt krigförande José Mourinho.
Visst kan man ifrågasätta substansen bakom, men på senare år har FC Barcelona på ett fullständigt unikt sätt lyckats framställa sig själva som en godhjärtad fotbollsklubb med samvete.
De har utvecklats till världens mest populära idrottsfenomen, och samtidigt blivit ännu mer effektiva som globala ambassadörer för den katalanska saken.
Deras image har både sålt tröjor i Bangladesh – och uppmärksammats i kungapalats i Abu Dhabi.
När Manchester City möter Tottenham i eftermiddag kommer de ljusblå fansen på Eastlands – förlåt, Etihad Stadium, döpt efter det statliga flybolaget i Abu Dhabi – att sjunga Roberto Mancinis namn gång efter gång.
I deras ögon är hans förtroendekapital så stort att det knappt ens naggas av ett par Champions League-misslyckanden. För dem är det här mannen som besegrat Manchester United med 6–1 på Old Trafford, geniet som givit dem en första ligatitel på 44 år.
Så långt allt väl – men nyckelfrågan är ju vad han egentligen är i den löpande utvärderingen av Abu Dhabis långsiktiga framtid.
– Vi har våra mål med det här, och jag kommer att göra vad som än krävs för att nå dem, förtydligar Khaldoon Al Mubarak.
Vinna titlar inte enda syftet
Med smått obegränsade resurser följer också halvt orimliga krav. Roberto Mancini förväntas vinna, absolut, men i det fördolda förväntas han samtidigt också vara en oklanderlig ambassadör för ett land han knappt ens besökt.
Italienaren har alltid varit en lynnig, temperamentsfull tränare, som använt vredgade utbrott som en integrerad del av sitt ledarskap. Nu riskerar hans egen ilska att hinna ikapp honom.
– När folk nu sätter frågetecken för Roberto Mancinis långsiktiga framtid i Manchester City har de nog fog för att göra det. Men tvärtemot vad de tror så var inte resultatet mot Ajax det som verkligen försämrade hans situation, utan det var attacken mot domarna. Det är inte sånt som folket som äger klubben vill visa upp för världen, säger Salam Al Hamir, som är journalist på The National i Abu Dhabi.
Khaldoon Al Mubarak har varit Manchester Citys ordförande i drygt fyra år nu. När han pratar om klubbens målsättningar så dundrar han inte om stundande Champions League-bucklor, och när han sammanfattar tiden som gått så utgår han inte från de vunna titlarna.
För honom är Manchester City en fotbollsklubb med ett annat syfte.
– Vi är ett litet land, och allt vi gör blir en reflektion av var vi kommer ifrån. Jag hoppas att vårt engagemang i Manchester City visar upp oss i ett gott ljus.
Källor: Richer Than God (David Conn), Abu Dhabi: Oil and Beyond (Christopher Davidson), Goal: The Ball Doesn’t Go In By Chance (Ferran Soriano), Policy Agenda 2007-2008 (The Executive Council of Abu Dhabi), Plan Abu Dhabi 2030, Forbes Magazine, Financial Times, Wall Street Journal, New York Times, The National, BBC, The Guardian, The Times, Manchester Evening News.