Niva: Fortet har rasat – nu börjar de att bygga igen
Publicerad 2012-09-20
Old Trafford har tappat den där skräck-
injagande auran av oövervinnerlighet
Galatasaray var inte det minsta rädda för Manchester United, inte ett dugg imponerade av att spela på Old Trafford.
Men tog de några poäng?
Det är en sak att tro att man kan vinna på drömmarnas teater – en helt annan att faktiskt lyckas med det.
Under väldigt lång tid var Old Trafford en fullständigt ointaglig fästning.
Invasionsstyrkorna kom i våg efter våg nerifrån kontinenten, men maldes sönder och spolades upp nedanför Stretford End.
Det dröjde 40 år innan Manchester United för första gången förlorade en hemmamatch i någon av Europacuperna.
De flesta motståndare kapitulerade på förhand, accepterade nederlaget innan domaren ens blåst till spel.
Annat nu.
De tre senaste åren har CSKA Moskva, Valencia, Glasgow Rangers, Basel och Benfica varit här och snattat åt sig gruppspelspoäng. Klubbar som Besiktas, Ajax och Athletic Bilbao har åkt till Old Trafford och vunnit.
Fortet har rasat. Ute i Europa har Old Trafford tappat den där skräckinjagande auran av oövervinnerlighet.
Den här gången var det Galatasaray som dundrade in och tog sig friheter.
De rödgula fansen dominerade läktarna så stort att det nästan var löjligt, och nere på planen tog turkarna tag i bollinnehavet från första början.
Galatasaray skulle haft straff i första minuten, de hade sedan två bollar i virket och ytterligare ett par fullkaratschanser.
Men Manchester United vann.
Imponerande? Njavars.
Fler brister än styrkor
Passningstrianglarna som öppnade upp en aveny där Michael Carrick kunde promenera in med segermålet var alldeles vansinnigt stiliga, men det var också den enda matchsekvensen som förtjänade en plats i fotbollens outtömliga minnesbank.
I övrigt var bristerna tydligare än styrkorna hos Man United. Ögonblicken då spelet faktiskt flöt överskuggades av perioderna då det inte fungerade.
Robin van Persie var oanvändbar under i stort sett hela matchen. Shinji Kagawa inledde strålande, men mattades snabbt. Nani var på sitt allra arrogantfumligaste humör, vilket demonstrerades på ett övertydligt sätt då han knappt ens tycktes vara intresserad av att göra mål när han slog sin straff.
Generellt sett slarvades det dessutom alldeles för mycket med bollinnehavet, samtidigt som försvarsluckorna fortfarande inte är tätade.
Men Manchester United vann.
Varje vinst ett steg närmare rädsla
David de Gea gjorde en exceptionell dubbelräddning med knappt tjugo minuter kvar, och därefter stärkte hemmalaget greppet om de tre poängen ju närmare slutsignalen kom.
Det var sannerligen inte den mest imponerande Champions League-insatsen som skådats på den här arenan, men när Darren Fletcher sprang in på planen med tio minuter kändes det ändå som ett steg i helt rätt riktning.
Efter tio månaders desperat kamp tycks nu skotten ha besegrat den otäcka tarmsjukdom som faktiskt hotade hela hans karriär.
Hans comeback var inte bara en enorm personlig triumf, utan den var samtidigt också en påminnelse om vilken oerhörd kvalitetsbredd som finns i den här truppen.
För varje vecka som går kommer några skadade stjärnor närmare full matchform. För varje match som spelas blir förståelsen mellan Kagawa, van Persie och alla de andra lite större.
Och för varje uddamålsseger som skrapas hem kommer också respekten för Manchester United lite närmare punkten där den återigen förvandlas till rädsla.
Den här kvällen började i ruinerna av förra säsongens europacupspelshaveri. Manchester United sopade ihop resterna, sorterade bort bråten och såg vad som fanns kvar där under.
Sedan började de om igen, sågade och staplade.
Det kommer att ta lång tid innan Old Trafford blir samma internationellt fruktade fästning igen – men byggstenarna finns ju där.
Och byggherren? Han sägs vara en rätt erfaren figur, som lyckats med en del ganska komplicerade restaureringar genom åren.