Niva: Misstagen som räknas här
GLASGOW. Du kan sjunga högre än decibelmätarna kan hantera och du kan springa längre än statistikpappret räcker.
Åttondelsfinal, Champions League.
Det är misstagen som räknas här.
Det räcker med ett misstag. En dumdristig laguttagning, en felbedömd långboll.
Pang. Hål på ballongen.
Egentligen var det väl inte så konstigt. Den här åttondelen var uppumpad på ett sätt som innebar att något behövde ge vika.
Det där grönvita halsdukshavet var tätare än jag någonsin sett det tidigare och den där ljudväggen var så massiv att det verkade omöjligt att någonting överhuvudtaget skulle tränga igenom den – och längst där nere i mitten skulle alltså två lag spela fotboll.
Jag tvivlar på att det någonsin går att vänja sig vid det där dånet, det de kallar ”The Thunder” häromkring. Jag tror inte att det verkligen går att förbereda sig på det.
Vissa hanterar det si ena dagen, andra reagerar så andra dagen.
Red ut Celtic Park-åskan
Den här kvällen var inte Efe Ambroses kväll.
Mindre än 48 timmar tidigare hade han dansat runt på en gropig plan i Soweto och firat som bara en nybliven afrikansk mästare kan göra.
Sedan dess hade han hunnit fira klart, spisa av Nigerias president och flyga över två kontinenter. Neil Lennon chansade på att han ändå var redo för att spela åttondelsfinal i Champions League. Han chansade fel.
Knappt ens två minuter hade gått. Parkhead var mitt inne i en första öronbedövande version av ”The Celtic Symphony” då en vanlig, simpel långboll singlade ner mot Efe Ambrose.
Av någon anledning nickade han inte bara bort den. I stället sögs han in i en sorts brottningsmatch med Alessandro Matri, och den här kvällen kunde han inte ens vinna den.
Pang. Hål på ballongen.
Resten av matchen fick Celtic ägna åt att desperat försöka jaga ikapp det som redan gått förlorat. Stundtals gjorde de det väldigt bra med sitt fysiska lag och sitt ursinniga presspel. De sprang fram fler avslutslägen än de haft under hela gruppspelet, men saknade lite skärpa, skicklighet och tur i de avgörande situationerna. Räddade inte Gianluigi Buffon så stod Efe Ambrose i vägen. Slank inte bollarna utanför så missade Efe Ambrose öppna nicklägen.
Juventus har både skärpa, skicklighet och tur som adelsmärken, och ska vara väldigt stolta över det.
De har ett helt lag fullproppat av väderbitna fullblodsproffs, och red metodiskt ut ur Celtic Park-åskan. Buffon, Pirlo och Marchisio är mästare på mycket, men kanske framför allt på att kanalisera adrenalinet, att koncentrera krafterna till de matchmoment där den verkligen behövs och gör skillnad.
Lurade sig själva – som Helsingborg
Celtic kom oftast precis så långt som Juventus tillät dem att göra, och var till sist reducerade till att gruffa fram något i röran som regelmässigt uppstod runt de fasta situationerna. Vid det laget var läktarna nästan tysta och hemmalaget tomt på både energi och idéer.
Då slog de till, de italienska mästarna.
En omställning. Mål. Ytterligare ett Ambrose-misstag. Mål igen.
Kvartsfinal. Storleksskillnad.
Jag inbillar mig att Celtic gick till sängs med ungefär samma känslor som Helsingborg hade efter att ha förlorat mot de irländska skottarna på Olympia.
De kände förmodligen att de borde haft mer med sig, att de var minst lika bra som motståndarna.
I så fall lurade de sig själva.
Så fort förtrollningen brutits var resultatet mest en formalitet. Spelövertaget därefter var mest bara skenbart, ett illusionstrick av en överlägsen motståndare.
Själva dubbelmötet varade i drygt två minuter. Sedan var allt över.