Han är min önskejul
Publicerad 2012-04-14
Ingen kommentator har gjort så mycket för sin idrott som Göran Zachrisson
Göran Zachrisson.
Jag skulle vilja fira jul med honom.
Jag har varit på semester, försökt koppla av, gått på museum, sett ”Tredje mannen” och passivitetsrökt en limpa gul Blend på inpyrda Café Prückel i Wien.
Det är skönt att bara skrota runt i ett par dar, med förtjusande sällskap, och jag längtade inte hem en enda gång... förutom två gånger.
Jag hade kunnat simma fjärilsim över Donau för att få vara på Söderstadion, om så bara för någon minut, under inmarsch och avspark.
Och jag hade gärna följt med under avslutningsrundan på Augusta.
Lite för att Peter Hanson hade segerläge.
Men allra mest för att Göran Zachrisson berättade om det.
Han har alltid funnits där.
I början av 90-talet kunde jag och mina polare sitta och titta på en flera år gammal Masters-tävling, dokumenterad på en sliten VHS-kassett, i timtal.
Parabolen ändra sättet att titta
Sen kom parabolen och TV3 och en hel höstsöndag kunde gå åt till att ligga i soffan och halvslumra till British Open.
Vi höll på Gregg Norman och det var alltid ett jävla skitväder.
Vi tittade för att vi själva spelade golf och vi tittade för att Göran Zachrisson kommenterade.
Frågan är om någon annan svensk kommentator betytt så mycket för en sport som Zachrisson har betytt för golfen?
Jag tror inte det.
Golf är en konstig tv-sport, det rullar bara på, i samma tempo, timme efter timme.
Grässtrån ligger i vägen, vinden blåser lite fel, det är noggrant, avvaktande och det kan ta fyra minuter för någon att ta av sig... en handske.
Nyfikenhet, historier, lärdomar, rutin...
Dötiden ger andra möjligheter, möjligheter som Zachrisson aldrig varit sen att utnyttja.
Han har, trots sina 73 fyllda, kvar nyfikenheten en kommentator behöver.
Han lyfter blicken, berättar historier och lär oss någonting om mannen som uppfann gräsklipparen, spanska bergkedjor eller träslag.
Dessutom har han rutinen som krävs för att sitta tyst i ett par minuter, modet som måste till för att smaska på en pastill och tänka högt över något totalt oväsentligt.
Som vilken hundras Sam Torrance mustasch påminner om.
Kombinerat blir det både annorlunda och underhållande på ett sätt som saknar motstycke i svensk tv-sport.
Bästa betyget
Det finns olika sätt att mäta och sätta ord på hur vi tycker att kommentatorer och sportjournalister sköter sig.
Vi delar ut plus och minus, mäter decibel, kontrollerar fakta, går på magkänsla.
Det är bu eller bä och mittemellan.
Göran Zachrisson är på den nivån att jag skulle vilja fira jul med honom.
Tomten behöver inte ens komma, vi kan sitta framför brasan, käka knäck, berätta historier och prata om livet.
Bättre betyg än så kan en sportkommentator inte få.
Här är tv-veckans... Ja!
Jag vet att ni fortfarande är förbannade över att Viasat förvärvat rättigheterna till OS 2014 och 2016 men det följer positiva saker. Som att Göran Zachrisson med största sannolikhet kommer få ta hand om invigningsceremonin. När jag träffade honom i höstas berättade han att han drömmer om att få öppna ett olympiskt spel. Nu delar vi den drömmen. För jag kan inte komma på någon som skulle kunna göra det bättre.
Nej!
Malmö Redhawks – vilken patetisk klubb det är nuförtiden. Det var bättre förr, när klubben hette Malmö IF och klubbmärket var gult, rött och blått. Percy Nilsson strök omkring i pälsrock och spelare som Robert Svehla, Daniel Rydmark och Mats Lusth var elitseriens största svin. Då fanns det sportsliga anledningar att tycka illa om laget. Vilket jag föredrar.