Niva: Ta oss till den sista festen
”VM i Rio kan bli det sista någonsin på klassisk mark – vi bara måste dit”
Vill vi se ett svenskt herrlandslag spela VM på riktigt klassisk fotbollsmark?
Då är det nog bäst att vinna de här matcherna.
Kanske dröjer det tolv år innan nästa möjlighet. Kanske kommer den aldrig igen.
Den har kostat några mil, den här kvalhösten.
Från ett Dublin i väster till ett Astana som ligger så långt österut att enbart Fifa kan komma på tanken att överhuvudtaget benämna det som Europa.
Och så nu då tillbaka i andra riktningen igen.
Lissabon. Kontinentens allra västligaste plats, äventyrarnas hem. En stad där Europa tar slut och världen börjar.
Det var härifrån Pedro Álvares Cabral och hans flotta seglade iväg för drygt 500 år sedan, gav sig ut på de stora haven för att se vad som kunde finnas på andra sidan.
De hittade ett ställe som fick heta Brasilien.
Och ja, nu står vi själva här vid havskanten med vår symbolik, vårt fotbollslandslag, vår osäkerhet och våra drömmar.
Vi är inte ensamma. När Erik Hamrén höll presskonferens nere i Luz-stadions källare smattrade fotografhordernas systemkameror stundtals så högt att det var svårt att höra vad han sa.
Intresset för de här matcherna är globalt, och det beror inte enbart på de två lagkaptenerna. VM i Brasilien kommer att bli historiens hittills största idrottsevenemang.
Kanske blir det också det sista fotbollsmästerskapet av traditionell modell.
Det är inte direkt så att det finns ett behov för att pumpa upp den ödesmättade dramatiken runt det här kvalet, men det här är likafullt ändå en känsla som jag inte kan bli av med.
Fotbollssporten förändras ännu snabbare än världen runtomkring den, och jag ser framför mig hur den når den oåterkalleliga brytningspunkten i Brasilien.
Snart inte längre en folkfest
På andra sidan är förvandlingen fullbordad. Där är ett sammanhållet EM i Frankrike bara en försenad och förklädd parentes. Där är inte längre VM en fullkaratig folkfest i någon av de klassiska fotbollsnationerna, utan arrangeras i stället på någon mer eller mindre svåråtkomlig plats med stora råvarutillgångar och ännu större marknadsföringsambitioner.
Vi vet ju redan att nästa VM går i Ryssland, turneringen därefter i Qatar. Vi har också en ganska klar bild av vilka krafter som har tagit mästerskapen dit.
Och sedan? Sedan har det raskt blivit 2026.
Vilken fotboll har vi kvar då?
Inte fotboll som jag känner den
Naturligtvis hoppas jag att jag har fel, men jag tror tyvärr att det då handlar om en sport som utgår från en sluten europeisk superliga, där landslagsmästerskapen tappat i både status och sprängkraft.
Jag utgår nästan från att de geografiskt uppsplittrade turneringarna då kommer att ha blivit norm, att det kommer att ses som en exponeringsmässig fördel med ett VM där den ena matchen spelas i Malaysia och den andra i Miami.
Det kommer såklart fortfarande att vara fotboll – men inte såsom jag känner den.
När jag tänker på VM i Brasilien tänker jag på en sorts sammanfattande, slutgiltigt mästerskap.
Det kommer att hållas vid själva skärningspunkten. Utanför arenorna kommer det att protesteras våldsamt mot en turnering som arrangeras av fel anledningar och en sport som slagit in på fel kurs – men innanför murarna kommer det fortfarande spelas fullkänslofotboll inför läktare som både lider och lever.
Nu eller aldrig
Estádio da Luz, Lissabon. En fotbollsplan nedanför fötterna och ett världshav nere vid strandlinjen. En gammal värld som tar slut och en ny som tar vid. En resa som nått sin ände eller ett äventyr som börjar.
På andra sidan samlar fotbollssporten ihop sig för sitt allra största party, en exklusiv fest som mycket väl kan bli den sista i sitt slag.
Får vi ingen inbjudan nu så får vi det aldrig. Missar vi möjligheten kommer den inte igen.
VM i Brasilien, 2014. Vi bara måste dit.