Fina ögonblick förpackade i ett fantastiskt läktarmuller
Bollar som studsade, fötter som flipprade, läktare som gungade.
En ny typ av fotboll, samma sorts inramning.
Stockholmsderbyna är fortfarande inte Europas mest välspelade, men tillhör alltjämt kontinentens mest högljudda.
Fotboll som flipperspel.
Skjut ut en boll med full fart, se den studsa okontrollerat mot än det ena och än det andra. Ett ögonblicks lugn då någon lyckas dämpa bollen, sedan full fart igen. Dunk i en stolpe, rekyl mot någon sorts vägg, omedelbart över till andra sidan. Ner i hålet, in i målet.
Ny kula.
Starka färger, blinkande ljus, öronbedövande ljudnivå. Klapp, smäll, pang. Hela tiden den övergripande känslan av att de som egentligen ska styra händelseutvecklingen mest bara försöker reagera på vart bollen råkat ta vägen efter den senaste rikoschetten.
Genom åren har jag varit på rätt många stora derbyn, men aldrig tidigare har jag sett ett som spelas på konstgräs.
Det var... annorlunda.
Hysteriskt händelserikt, extremt actionspäckat, ständigt underhållande – men samtidigt både rörigt, hafsigt och slumpartat.
Historiskt sett har svenska höstderbyn av det här slaget tenderat att handla mycket om att löpa, tackla och pressa sig igenom gyttjiga fotbollsfält. Matchplanerna har ofta kretsat kring att vilja mest och kriga bäst.
Inte den här gången. Inte längre.
Det blev snedstudsar
När Stockholmsfotbollen bjuder till fest hösten 2013 finns det inte en endaste lerfläck på balsalens gröna matta. Här finns inga uppsparkade tuvor att peka ursäktande på. Blir det snedstudsar här är det spelarnas fel snarare än underlagets.
Och jo, en del snedstudsar blev det ju.
Jag skulle ljuga ifall jag påstod att de här lagen behärskade överljudstempot som piskades upp på konstgräset. Bollen styrde dem mer än de styrde bollen. Spelbilden bestod mest uppjagade mottagningar, bortstressade passningar och några enstaka ögonblick av behärskad kontroll.
AIK hade en fin tjugominutersperiod i första halvlek då Bahoui, Goitom, Quaison och Mutumba fick bollen att rulla som den brukar göra i Stockholms förortshallar.
Djurgården hade en lite mer strukturerad systematik, och det mesta av resten.
Henok Goitom hoppklackade in en boll i Ivan Turinas 27:e matchminut. Amadou Jawo lyfte in en lyra på sin 29:e födelsedag.
Fina ögonblick på planen, förpackade i ett fantastiskt läktarmuller.
Det var svårt att komma till arenan, svårt att komma in på arenan – men framförallt alldeles förbaskat svårt att stå kvar upprätt på fötterna när ljudvågorna svepte in.
Säkerheten håller
Till stora delar är Tele 2 Arena fortfarande en byggarbetsplats med mycket kvar att åtgärda. Ändå blev de flesta av de största frågorna som svävat över läktartaket positivt besvarade ikväll.
Jo, säkerheten innanför arenaväggarna håller för att spela ett derby här. Och nä, stämningen sipprar inte ut i något av akustikens alla svarta hål.
Tele 2 Arena förstärker fotbollsupplevelsen där Friends Arena dränerar den.
Själva fotbollen kanske var annorlunda, men derbykänslan var sig lik. Inlevelsen, intensiteten, energin och engagemanget har inte försvunnit någonstans – och alla som någonsin varit på ett tvillingderby vet att det är viktigare än något annat.
Ett derby kan klara sig utan kvalitet, men kommer aldrig att fungera utan känslor. Nu är det såhär det är och såhär det kommer att bli.
Fotboll som flipper, arenan som spelhall.
Det funkar, det också. Så länge det är såhär bra drag vid automaten hivar jag gärna ner några fler femmor i myntinkastet.