Publiken buade – men det som räknas är tre poäng
Publiken buade.
Bojan Djordjic tjurade.
Men när kvällen var slut gick AIK ändå hem med tre poäng.
Det enda som verkligen räknas.
Fredagskväll, festkväll. För AIK var det dock bara ännu en kväll på jobbet när man tog emot Trelleborg på Råsunda. Ingen festlig fotboll på något sätt, bara en arbetsseger.
Vårkvällen över Solna var ljuv och ljus. Ändå hade bara 12 005 åskådare kommit till AIK:s högsäte. Den sämsta publiksiffran i allsvenskan för AIK sen 2004. Just att det var fredagkväll gjorde säkert att somliga lockades av andra nöjen. Men att de svartgulas spel under säsongsinledningen mestadels varit allt annat än lockande spelar förstås också in. Förutom första halvlek mot Hammarby har AIK inte fått till mycket av sitt offensiva spel längs marken. Det har varit för uddlöst framåt och för osäkert på kanterna och i går var inget undantag. Trelleborg stryde från start och den gamle räven Tom Prahl hade, naturligtvis, full koll på AIK. Skåningarna spelade smart och dominerade första halvlek så kraftigt att hemmapubliken började knorra allt mer missbelåtet. Hade Trelleborgs sjungande ribbträff gått in tror jag att gästerna kunde tagit de tre poängen med sig hem i stället för en trist nolla. Nästan lika nära ögat var det på Andreas Drugges nick. Nu räddade halvtids-gonggongen ett AIK på knä.
Tjernström förstod publiken
Publiken, som ändå länge sjungit tappert och troget, framför allt på Norra Stå, buade och visslade medan spelarna försvann in med sänkta huvuden.
”Jag har full förståelse för att de buade”, sa Daniel Tjernström efteråt.
Ändå satt han på bänken i första halvlek, ditplacerad av det krävande spelschemat.
”Att han inte spelade från start beror uteslutande på rotationsprogrammet, Han är 34 år. Jag vill ju inte bryta ner honom i min iver att visa min uppskattning”.
Så sa AIK-tränaren efteråt och det var ett typiskt Norling-citat som Fast, Melander och jag njöt av i väntan på att spelarna skulle komma ut. Jag kan förstå att Norling är såld på sin kapten för det var först när Tjernström kom in i andra halvlek som det AIK som legat kippande efter andan före paus fick nytt liv. Med Tjernström inne fick Dulee Johnson åter mer boll och det tog bara tre minuter innan denne slagit en delikat passning till Iván Óbolo som äntligen fick göra mål.
Sen blev det bara kallare på läktarna och inte mycket roligare på planen. AIK fick dock sin vinst och efteråt, när jag bad Norling summera inledningen på allsvenskan, kunde han säga:
”Den här segern gör att jag ger oss godkänt. Men inte mer”.
Sen pratade vi om rotationssystemet, om spelare som måste acceptera att bli bänkade och om tränarens dilemma i att veta vem som ska ställas över i vilka matcher. Allt ”utan att såra någon”, som Norling uttryckte det. En annan följd av det täta spelschemat är att tränarna knappt hinner analysera och dra slutsatser innan det är dags att titta på nästa match. Redan i morgon väntar IFK Göteborg på AIK, fyra dagar senare är det nytt derby, mot Djurgården.
”Men så är det för alla”, sa Norling innan han på väg ut nöp Nebojsa Novakovic i häcken och gav oss mer kul än vi haft på hela matchen.
Väntade på Bojan – förgäves
Kvällen avslutades med att alla förgäves väntade på Bojan Djordjic. Efter derbyt pratade han så mycket att han nu inte ville prata alls. Jag tycker att det är befriande med folk som Bojan, som vågar tycka saker. Men då måste man också tåla att folk tycker till om det man tycker. Nu fick kommunikationschef Sophie Josefsson stå i Bojans ställe och be om ursäkt medan han bröt mot gällande regler och smög ut bakvägen. Det gav verkligen ett imponerande intryck.