Resmål: Innsbruck

Erik Niva

... och vidare mot Salzburg

I september förra året satt några kompisar i en Innsbruck-lägenhet och såg på fotboll.

Österrike mötte Japan i en träningslandskamp.

0–0 blev det.

0–0 var det enda resultat det någonsin hade kunnat bli.

Inget av lagen skapade någon enda riktig målchans, knappt ens en hörna.

I tv-soffan i Innsbruck rann bägaren över för en av kamraterna, som fick ett mindre utbrott:

– Jag kan inte fatta hur dåliga vi är. I vår nationalsång heter det att vi är ”ett folk känt för att skapa skönhet”. Det här är så långt ifrån skönhet som det någonsin går att komma.

Fyra dagar senare spelade så Österrike mot Chile i Wien.

Bara 14 000 kom till nationalarenan för att se en solklar 0–2-förlust.

I en annan del av Österrike – nere i Klagenfurt – möttes Schweiz och Japan. Nästan 20 000 åskådare löste biljett.

Det egna landslaget hade sjunkit så djupt att österrikarna hellre gick och såg andra lag än sitt eget spela.

Botten var nådd.

Dagen efter klev några ur det där kompisgänget i Innsbruck upp ur tv-soffan och gick in i strålkastarljuset i stället.

På en presskonferens meddelade talesmannen Michael Kriess att aktionsgruppen ”Österreich zeigt Rückgrat” (”Österrike visar ryggrad”) hade bildats.

Syftet: att undvika nationell förödmjukelse. Att få det österrikiska landslaget att lämna återbud till sitt eget EM.

– Vi är fotbollsälskare som vill se blindpassningar, galna dribblingsraider och skott i krysset, och enligt vår nationalsång så ska vi österrikare utmärka oss för att skapa skönhet. Mot den bakgrunden skulle det vara en stor estetisk förolämpning att tillåta detta usla, torftiga landslag att spela EM, raljerade Kriess.

Knappt åtta månader senare slår sig Michael Kriess ner i restaurangen på Grand Hotel Europa i centrala Innsbruck.

Han är rätt skakad. Dagen innan har han dömts till 1 500 euro i böter för att ha använt Österrikes nationalsymbol, örnen, ”i syfte att skada landets anseende utomlands”.

– Det är första gången i österrikisk historia som den här paragrafen kommit upp i rätten. Det känns helt surrealistiskt.

Inledningsvis var kampanjen för ett Österrike-fritt EM en stor succé. Det mediala genomslaget var globalt, och fler än 10 000 sympatisörer undertecknade ett upprop på nätet.

Det grundläggande budskapet var svårt att ifrågasätta.

Österrikisk fotboll var ofrånkomligen i kris. Landslaget var direkt uselt, den inhemska ligan svag, förbundsorganisationen obefintlig.

–?Vi visste såklart att det aldrig skulle bli aktuellt att dra sig ur EM, men vi ville skapa en diskussion kring problemen inom österrikisk fotboll. Vad är det som har gått fel? Vad gör vi för att förbättra det?

Snöbollen växte – men det gjorde även back­lashen. Förbundskaptenen Josef Hickersberger gick ut och fördömde ”detta nonsens”. Gamle storspelaren Andreas Herzog sa att han ”inte visste att det fanns 10 000 idioter i det här landet”.

– Plötsligt var vi Österrikes svarta får. Där vi tidigare fått hundratals uppmuntrande mail så kom fler och fler om att vi borde dra åt helvete ut ur Österrike om vi inte gillade landet. Det var märkligt att det svängde så snabbt, för egentligen vet ju alla exakt hur illa ställt det är. Går du och ser en ligamatch kommer nio tiondelar av publiken ägna matchen åt att gnälla på hur usel kvalitet det är. Går du på en landskamp så skrattar ju folk åt hur dåligt laget är.

Är det inte så att det ofta är okej för dig att gnälla på din egen mamma – men jävlar inte för någon utomstående att säga samma sak?

– Absolut, ja. Och vi österrikare är experter på sånt. Du vet när EU införde diplomatiska sanktioner mot oss 2000, när Jörg Haider och hans främlingsfientliga FPÖ-parti var i regeringsställning?! Innan dess kände jag inte till en enda människa som kallade sig ”stolt öster­rikare” och gjorde en poäng av att sjunga med i nationalsången. Men så fort sanktionerna kom på tal så var det hur mycket folk som helst som började känna: ”Fuck, ni ska inte komma här och säga åt oss vad vi ska göra”.

Situationen blir ytterligare ett steg mer komplicerad om man känner till Michael Kriess bakgrund.

Det här är ingen rättshaverist som sjösatt ett populistiskt jippo utan grund. Hans gudfar heter Kurt Jara, en av Österrikes bästa spelare genom tiderna och en internationellt erkänd tränare som bland annat varit manager för Hamburg. Hans pappa heter Werner Kriess, och gjorde 15 landskamper på 70-talet.

– Min pappa delar definitivt min uppfattning om problemen vi har i österrikisk fotboll, men han vill inte exponera sig själv för mycket i frågan.

Vad är egentligen grunden till att allt gått så fel?

– Det är komplicerat, men till slut handlar det om att vi försöker ta genvägar. Vi har en liga där i stort sett alla klubbar lever över sina resurser. De betalar orimligt höga löner, vilket leder till att våra unga spelare tidigt slår sig till ro. De flyttar inte utomlands, utan stannar kvar i ett bekvämt liv utan att utvecklas. Du vet, i 15 års tid har vi faktiskt använt Sverige som ett exempel på hur det borde kunna fungera i stället. Vi har ungefär samma befolkningsmängd, samma fotbollstradition och liknande sociala strukturer. Den stora skillnaden att era spelare flyttar utomlands och får erfarenhet från större ligor.

Men själva ser vi ofta det som ett problem. Vi önskar att ligan var starkare, att vi kunde behålla unga spelare och att vi hade en dominerande klubb som kunde utmana ute i Europa.

– Vi har alltid haft en klubb som har mycket mer pengar än alla andra, och de investeringarna har inte varit bra för oss. Tidigare var det Austria Wien och nu är det Red Bull Salzburg, som har en årsbudget på 50 miljoner euro. De andra försöker hänga med, men det enda det leder till är att unga spelare blir orimligt rika och att minst en klubb går i konkurs varje år.

Michael Kriess menar att fotbollsförbundet måste bli starkare – införa ett strikt system med elitlicenser – om det någonsin ska gå att komma till rätta med situationen.

– En stor kollaps vore välkommet, så att vi kan börja om från början. Hockeyn här gick faktiskt igenom precis det. Hela ligan kraschade, så de började bygga från grunden igen. Alla pengar gick till talangutveckling i stället för till löner, och långsamt började hockeyn må ganska bra igen. Men vad hände då? Jo, klubbarna gjorde om exakt samma misstag igen. De försökte ta genvägar och satsade pengar de inte hade.

Varför blir det så?

– Eftersom vi lider av Homer Simpson-syndromet. Vi bara vägrar att lära av våra misstag. Vi springer rätt i en vägg och slår oss – sedan reser vi på oss och försöker göra samma sak igen. Österrikare vägrar inse att det är omöjligt att springa rätt igenom den där väggen.

Det är en österrikisk grej?

– Det är ett komplex, en konsekvens av att vi var ett stort imperium någorlunda nyligen. Vi gillar ju att psykologisera saker här, och för mig är det här med att vi inte inser våra begränsningar det moderna Österrikes nationella komplex. Kan vi inte vara ett imperium i dag så tar vi alla tänkbara genvägar och fuskmetoder för att kunna vakna upp och vara ett imperium i morgon.

I skrivande stund ligger Österrike på 101:a plats på världsrankningen, en bra bit efter länder som Ekvatorialguinea, Panama och Guatemala.

Jag frågar Michael Kriess om hans förhoppningar inför ett EM där de har Tyskland och Kroatien i gruppen.

– Det bästa som kunde hända österrikisk fotboll vore en ödeläggande förödmjukelse under EM. Det är enda sättet att verkligen få till en förändring.

Dagen efter åker jag från den ena av Sveriges EM-spelorter till den andra, från Innsbruck till Salzburg.

Michael Kriess pratade om hur stora pengainvesteringar skadat österrikisk fotboll, och jag är nyfiken på att se vad det innebär i praktiken.

En taxiresa från stationen förstår jag. Det är match på ASKÖ-Sportanlage, ett ödsligt fält i stadens utkanter.

Hemmalag är Austria Salzburg, en 75 år gammal klubb som vann den österrikiska ligan så sent som 1994 och spelade Uefa Cup-final samma år.

Nu spelar de i division sex.

Den 6 april 2005 tog energidrycksföretaget Red Bull över klubben. Ägaren Dietrich Mateschitz utlovade en jättesatsning och Champions League-fotboll inom tre år.

Initialt möttes han av entusiasm, men allt förändrades när det nya styret lanserade sin vision i en flyghangar den 13 juni.

Borta var Austrias klassiska lila-vita färger, borta var klubbmärket och grundningsåret 1933. Där var i stället en röd-vit klubbdräkt och ett nytt klubbmärke med året 2005 ingraverat.

Austria Salzburg var avlivat, Red Bull Salzburg hade fötts.

När chockade fans kritiserade Mateschitz fick de en fnysning till svar:

– Det där om klubbfärgerna är dagisprat. Den röda tjuren kan inte vara lila – då kan ju inte klubben heta Red Bull.

Några veckor senare blev drösvis av fans klädda i gamla Austria-tröjor avvisade från Red Bull Salzburgs säsongspremiär. De lilavita färgerna var numera förbjudna på arenan.

Alla gamla band var definitivt avhuggna. På bara några få månader hade Austria Salzburg raderats ut från fotbollskartan.

Det enda som återstod för klubbens traditionalister var att helt enkelt börja om från början.

Jag har sett en hel del division sex-matcher i mina dagar, men aldrig en liknande division sex-klack.

Nästan 2 000 lilaklädda har trängt ihop sig på en liten träläktare, färgstarka och högljudda.

Texten på deras plakat lyder ”Halt deine Umwelt sauber” – ”Håll din omvärld ren” – och bilderna föreställer folk som slänger sina Red Bull i papperskorgen.

Austria vinner med 4–0 över ett gäng som heter Abersee, och säkrar i praktiken sin andra raka uppflyttning.

Division fem nästa. Bara fyra seriesegrar kvar upp till högstaligan och den där klubben som kallar sig Red Bull.

– Bara vänta och se. Finns det något gott kvar i den här världen kommer folket bakom Austria förr eller senare ta oss förbi pengarna i Red Bull, säger supportertalesmannen Michael Niederer.

Ett dygn senare befinner jag mig i en annan del av Salzburg, på den arena där Sverige inleder sitt EM-äventyr mot Grekland om en vecka.

Kulturkrock är ett för litet ord.

I grund och botten är inte Red Bull Salzburg någon fotbollsklubb, utan en marknadsföringskanal.

Funktionärer, läktare, reklamtavlor, bilar och bussar; alla tänkbara ytor i närheten av arenan är helt draperade i energidryckens färger.

Jag känner mig mer som statist på en reklamfilm än åskådare på en fotbollsmatch.

Red Bull vinner med 2–0. Serben Sasa Ilic och tysken Alexander Zickler gör målen. Italienske managern Giovanni Trapattoni tackas av inför flytten till Irland.

Vilka de mötte? Austria Magna – klubben som tidigare hette Austria Wien, men köptes upp av ett kanadensiskt företag som sysslar med reserv­delar till bilar.