Hjälten: Jag skulle säljas på auktion
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-29
Tore Sjöstrand om sin tuffa uppväxt – och om hur en bok förändrade hans liv
Drömmen föddes i en soptunna i Uppsala.
Övergivne Tore Sjöstrand, 15, gick igenom skräpet och hittade en bok om OS 1936.
– När jag blir stor ska jag också stå där på pallen, tänkte jag för mig själv.
1948 var han framme vid sitt mål. Den fattige springpojken blev olympisk mästare på 3 000 meter hinder.
Det är med en bortstött pojkes oföränderligt sorgsna ögon Tore Sjöstrand ser tillbaka på sin första tid i livet. Han var ett oönskat barn, satt till världen av en dräng och en piga som sov under samma tak på en gård i Danmark, församlingen i Uppsala stift.
Mamman, Ingeborg, var bara 17 år när han föddes. Pappan, Gunnar, ville inte kännas vid gossebarnet och spelade ovetande om natten som fick hennes mage att börja växa.
– Gubbfan ville inte erkänna att jag var hans barn. De gifte sig aldrig och han blånekade till faderskapet. Jag kallades för horunge och skulle säljas på auktion. Min far ville inte ha den där jävla ungen och stack ifrån hela skiten, berättar Tore Sjöstrand.
Hans farmor, Anna, klev då in i bilden och räddade den lilla pojken från ett okänt öde.
– Hon ville se till att jag överlevde och tog hand om mig.
Tore minns hur pappan återvände till socknen för att hälsa på sin mor.
– Jag tyckte inte om honom och gömde mig nästan. Han hade varit dum och då ville jag vara dum tillbaka. Jag har aldrig talat med min far.
När Tore Sjöstrand var i tioårsåldern dog farmodern. Han återförenades då med sin mor, som bildat en ny familj några kilometer norrut, i Vaksala.
Inte heller där kände han sig välkommen.
– Jag bestämde mig för att sticka så fort jag hade slutat skolan. Jag blev en ensamvarg och har haft mycket lite kontakt med släkten, säger han.
Tore var bara barnet, 14 år, när han flyttade till Uppsala, där han försörjde sig som springschas. En dag, då han jobbade åt en speceriaffär, började han rota i en soptunna som stod placerad vid S:t Johannesgatan 7.
Det förändrade hans liv.
Bland soporna hittade han boken ”Sommarolympia”.
– Någon hade köpt den för 2,85. Det är en bild på Lennart Strandberg på omslaget. Jag läste den tills jag kunde alla namn och resultat utantill. I boken finns en bild på Henry Jonsson och två finländare. Jonsson, som blev trea på 5 000 meter, blev min idol. När jag blir stor ska jag också stå där på pallen, tänkte jag för mig själv. Det var min högsta önskan, berättar Tore Sjöstrand.
Hans intresse för friidrott föddes under tiden i Vaksala. Tore och en grannpojke, son till en hobbyfotograf som skulle påverka hans yrkesval, brukade mäta krafterna varje helg.
Tiokamp hette leken. Pinnar fick fungera som spjut, hästskor som andra kastredskap.
Timmarna med boken födde drömmar som fick Tore att börja tävla för Upsala idrottsförening. Han provade en rad olika löpgrenar.
– Som 18-åring sprang jag 10 000 meter. Fy fan, så tråkigt. 5 000 meter var också hemskt. Det var mer sport att springa över hinder och vattengravar, säger Tore, som specialiserade sig på hinderlöpning.
Träningen skötte han själv. Han brukade springa i hemmakvarteren i Uppsala, med en väckarklocka som tidtagarur.
– Jag var målmedveten och har aldrig hoppat över en träning. Vinterträning var inte populärt på den tiden, men jag körde året runt. Jag hade löpglädje, njöt varje gång jag tränade, säger Tore Sjöstrand.
Genombrottet kom 1941, då han åkte till Gävle för att springa 1 500 meter hinder i junior-SM. Sven Gärderud, pappa till en viss Anders, var storfavorit men Tore Sjöstrand blåste honom på guldet och fick sina första rubriker.
Det skulle bli fler. Tore – som var 22 år när han flyttade till Stockholm för att praktisera hos några av stadens fotografer – tog 1946, i Oslo, sin första internationella mästerskapsmedalj då han blev EM-trea på 3 000 meter hinder.
Två säsonger senare, då han tävlade för Bellevue IK, kom den stora fullträffen. Nämn 1948 och den snart 87-årige mannen med minnet som färdmedel åker tillbaka till de brittiska öarna och London.
Det var kärva tider. England och många andra stridande länder hade inte hunnit återhämta sig från andra världskriget när den svenska truppen tog båten över Nordsjön.
Någon OS-by existerade inte. De aktiva bodde utspridda på 13 olika ställen, svenskarna i Richmond Park. Tore berättar hur idrottarna trängdes i baracker och skulle löpa på banor som var avsedda för speedway.
Landsmannen Erik Elmsäter, då 29, dominerade hinderlöpningen. Dubbelarbetaren – som tidigare samma år blev nia i nordisk kombination vid vinterspelen i Sankt Moritz – hade som förste man sprängt drömgränsen på nio minuter och förväntades leka hem OS-guldet på Wembleys kolstybb.
Vid prisutdelningen tog han mycket riktigt emot en av medaljerna av den svenske IOK-presidenten Sigfrid Edström, men Elmsäter fick nöja sig med silverpengen.
Tore Sjöstrand, en för många okänd svensk med 357 på nummerlappen, tog hand om guldet.
– Det var den största lycka jag hade upplevt i mitt 27-åriga liv. Tidningarna tänkte trycka extraupplagor om Elmsäter, men de fick göra om hela skiten. Det var han som skulle vinna, men jag tog ingen hänsyn till det. Att kliva högst upp på prispallen inför 80 000–100 000 åskådare... Jag trodde inte att det var sant. Det var min dröm. Målet var nått.
Du, Elmsäter och Göte Hagström. Tre svenskar på en prispall i OS. Får vi vara med om något liknande igen?
– Nej, det är knappast troligt. Vi var tränade. Man kan skylla på kriget, men det var knapert överallt. Jag hade skor som användes i lumpen. De kostade en femma eller något sådant. En sko har jag fortfarande kvar. Den är dubbelt så tung som dagens skor, säger Tore Sjöstrand.
Den gamle mannen minns loppet som om han hade genomfört det i går.
– Vi svenskar skulle hjälpas åt och dra två varv i taget. Det fanns en annan favorit i fransmannen Raphaël Pujazon, som vann EM 1946. Han var bra, men vi körde hårt i lervällingen. Han slocknade på slutet och bröt.
Ingen hade mer krafter kvar än Tore Sjöstrand, som säkrade guldet med en hänsynslös spurt. När han senare sammanfattade 1948 gjorde han det med bokstäver i guld. Inte nog med att han blev olympisk mästare. Samma år vann han SM och lyckades i Finnkampen pressa sig under den magiska niominutersgränsen.
Då, på toppen av sin karriär, bestämde sig Tore för att ge upp elitsatsningen och starta en fotohandel i Växjö. Han lockades dit av landslagskompisen och spjutkastaren Gunnar ”Växjö-Pelle” Pettersson.
– Jag hittade en liten lokal som jag köpte för 15 000 kronor. 1949 blev det fotohandel för hela slanten, med jobb dygnet runt. Jag hade nått mitt mål och lagt skorna på hyllan, men motionerade och ställde upp i SM. 1950 blev jag tvåa och övertalades att ställa upp i EM, vilket blev min sista stora tävling, berättar han.
Revanschlustan och viljan som gjorde Tore Sjöstrand till OS-mästare hjälpte honom att lyckas även i det civila.
Han hade som mest tre fotoaffärer och kunde ta pension vid 50 års ålder. Då hade han familj. Det dröjde, men till slut fick pojken som ingen ville veta av den trygghet och kärlek han sökt i hela sitt liv.
– Mina föräldrar var statare, fattiga människor. Efteråt fick jag veta att min far stod bakom ett träd och tjuvtittade när jag som 18-åring vann Gimospelen. Det blev som det blev. Gunder Hägg brukade säga att han gärna skulle byta sina 15 världsrekord mot min medalj. Jag är tacksam. Jag har aldrig använt den som reklam, men segern har ändå dragit med sig en massa saker. Man skulle kunna göra en film om det, säger Tore Sjöstrand.
Han är i dag änkling och har nått en aktningsvärd ålder, men det hindrar honom inte från att bo kvar i huset som har varit hans hem i 56 år. Sonen Ingemar bor i dag med sin familj på Frösön utanför Östersund.
Barnbarnen Henrik, 18, och Lovisa, 11, ägnar sig åt friidrott. Vad de kommer att uträtta i framtiden står skrivet i stjärnorna. Farfar kan berätta hur tillfälligheterna har en förmåga att styra livet.
De kanske också hittar en OS-bok i någon soptunna...
– Det får man hoppas, säger Tore Sjöstrand.