Han är ensam ”öppen” bög i världscupspåren
Uppdaterad 2015-02-17 | Publicerad 2011-05-14
Är utfryst av sina
träningskompisar
Mora. Man kan se på Cesar Baena, 24, på två sätt:
Som längdvärldens sämsta VM-åkare.
Eller som längdvärldens bästa öppet homosexuella åkare.
Här är historien om hur det venezuelanska böghatet tog Cesar till Sverige – och om varför han inte är välkommen här heller.
Tvål och varmvatten biter inte.
Det har Cesar Baena redan provat för att få bort orden som någon i klassen skrivit på hans vätskebälte. Han vet inte exakt vad ”TÖNT!” betyder, lika lite fattar han skämten folk drar om honom, men han har i alla fall lärt sig vikten av att låsa in allt värdefullt.
Cesar släpper bältet och går mellan folkhögskolans ödsliga hus neråt sjön. Det var nio månader sedan han såg glittervattnet första gången, men känslan är densamma nu. Fågelkvitter, vass, gärdsgårdar, timmerstugor och ljummenvind. Mora är paradisiskt.
– Min första natt här gick solen inte ner. Jag kan inte glömma det. Det finns inte människor eller trafik i Mora, men perfekta träningsspår.
”Pappa vill få in mig på en bögklinik”
Mobilen ringer. Den är vit och bångstyrig för att tangenterna är tejpade. Cesar svarar och byter engelskan mot spanska. Ögonbrynen sänks. Läpparna stramar. Han pratar knappt. En minut går, sedan släpper han mobilen, rättar till ansiktet och spelar oberörd. Skådespelet vore trovärdigare om han inte darrat och gråtit.
– Det var pappa. Jag sa att en journalist är här. Han sa bara ”jag är inte bakom dig i det här. Ingen är det”. Och så ”ciao”. Ciao är som ”hej då”, fast hårdare. Det här är så svårt. Det är svårt att vara bög.
Är du öppen med din läggning där hemma?
– Nej. I Venezuela är homosexuella inte fria. Det är som att de kidnappar dig. Mamma bor i Argentina med en ny kille nu. Hon försöker förstå, men det går knappt. Pappa vill få in mig på en bögklinik där man dricker ur en flaska och kommer ut som hetero. I hans fantasi finns sådana flaskor. Är det konstigt att jag inte kan bo där?
Fann dubbel kärlek – i Tyskland
Cesar Baena är född i en strikt katolsk familj i Venezuelas huvudstad Caracas. Som barn gillade han karate. I 15-årsåldern reste han med mamma till Spanien, vilket sedermera ledde till en värdfamilj i Tyskland. Där skred två omvälvande fenomen in i hans liv: Sven och längdåkning.
Med Sven var allt enkelt. Han var jämnårig, ”väldigt, väldigt tysk”, blond, spinkig. När de varit ihop ett par månader berättade Cesar för värdföräldrarna. De gladdes.
Skidorna krånglade mer. De var svåra att få på och gled illa. Timmarna med kampsport hjälpte föga. Ändå stretade Cesar vidare, hittade rytmen och såg sin potential. Förhållandet sprack och han flyttade till Tjeckien för att satsa på VM där 2009. Han tog Venezuelas garanterade nationsplats, men var för långsam för att få fullfölja två av loppen. I sprinten var han 132:a av 132 åkare.
Senare på året blev Cesar Baena förste sydamerikan i världscupen. I Düsseldorf kom han sist av 75 åkare, i Davos sist av 99.
I fjol gick karriären i stå. Baena ville utvecklas men också plugga, så han drog en jävel på Facebook. Vad har man att förlora på en djärv statusuppdatering?
Två killar i Mora såg venezuelanens boförfrågan och bjöd in. Ett par blanketter och samtal till folkhögskolan senare var saken klar.
Augusti kom, sjön blänkte, Cesar var framme.
– Det var så bra träningsspår här. Jag älskade det.
När smög sig problemen på?
– Det skvallrades direkt mellan åkarna att jag är bög. Jag trodde att det var okej i Sverige, men ingen i klassen hängde med mig. De skrev öknamn på utrustningen och började gömma mina stavar. Nu tvingas jag ha utrustningen inlåst.
– På träningslägret i Idre sa min lärare att han inte gillade stjärnor i laget. Stjärnor tog uppmärksamhet från gruppen. Han menade att jag skulle anpassa mig, annars sluta.
Är du säker på att din läggning spelade in?
– Det går förstås inte att säga, men jag upplever det så. Ingen i klassen pratar med mig.
Om jag frågar om söndagens träning svarar ingen. Läraren är likadan. När jag åkte till VM i Oslo vägrade han följa med. I stället fick mina gamla tränare från Tjeckien åka dit och hjälpa mig valla. När jag kom hem från Norge sa ingen grattis. De tog ännu mer avstånd.
Flyttade från skolan
I december sökte Cesar hjälp hos sin svensklärare, men inget förbättrades. Han flyttade från folkhögskolan, in i centrum, för att komma ifrån känslan av diskriminering. Till sist tog han sina sponsorpengar och flög över lillebrorsan Bernardo så att de kunde bo och träna ihop.
Att nu fråga andra hur de upplever situationen är problematiskt, för alla 13 elever är med läraren på träningsläger i Idre. Ingen bad Cesar följa med.
Det är ändå inget mot brevet.
Tidigt i veckan fick Cesar ett stramt formulerat besked: det var för många sökande till folkhögskolan nästa år. Då spelade det ingen roll att han behöver ett år till för att diplomeras och själv kunna ge lektioner. Eller att han enligt egen uppgift är snabbare än fyra i klassen, varav minst två får fortsätta.
Cesar Baena ska bort.
– Det är inte rättvist. De mäter inte nivån, bara att jag inte passar i gruppen. Hur ska jag passa in när ingen vill prata med mig? De hånar mig på svenska när vi äter.
Ett angivet skäl är att du inte når upp till 75 procents närvaro.
– Det är för att jag var på VM och andra tävlingar. Det är andra som heller inte når 75 procent. Jag tränar lika hårt, men vissa träningspass håller jag för mig själv för att slippa behandlingen från klassen. Då ser inte läraren mig.
Gillar svenska killar
Vi lämnar ödeskolan och bilar uppåt Mora skidstadion. Cesar säger att han på skoj kastade ut en ny statusuppdatering och att två norska skolor direkt bad honom komma. Fast det vill han inte. Han vill fortsätta träna ett par timmar om dagen i Sverige, men också ordna ett jobb och ansöka om uppehållstillstånd.
– Jag tror inte på hemliga liv. Jag är den jag är. Jag gillar Sverige och svenska killar.
Hur är HBT-livet i Mora?
– Det är väldigt stängt. Litet och komplicerat. Ibland går jag till Wasastugan och letar killar. Jag kollar på dem konstigt (Cesar vinklar ner huvudet, som en uggla) och får ibland tillbaka samma blick. Då känns det skönt. Men jag gör inte mer. Jag går inte fram och raggar.
Hur flörtigt är det på tävlingar?
– Det finns överallt där.
Har du raggat på andra längdåkare och fått mothugg?
– Klart det händer. Jag vill inte säga vilka, för vill de leva i garderoben är det deras val, men ja, det är mycket flörtande. Det finns mycket bisexualitet i männens skidåkning. Före loppen försöker man döda varandra, men efteråt, när spänningen släpper, flörtar man. Jag har hamnat i många trevliga situationer.
Varför finns det ingen öppen skidbög före dig?
– Är jag först? Det visste jag inte. Okej, vi bögar finns i alla sporter, men vi är rädda. Folk tror att man är snabbare och mer aggressiv som hetero, så då låtsas man vara det. Fast jag tycker att man i en öppen värld ska vara sig själv.
Du kommer ut nu. Hur ser du på att folk i Venezuela kommer att höra det?
– När det når dit via internet kommer man att skämta och håna mig, men jag tycker de gör sig själva till åtlöje. Jag hoppas bara inte sponsorerna hoppar av. De är från Venezuela och vill kanske inte stödja mig längre. Jag riskerar min karriär, men jag måste leva. Om karriären tar slut, men jag får min frihet – då har jag väl ändå vunnit?
”Jag vill inte gömma mig”
Nere på skolans parkering ska vi skiljas åt. Men som om det vore regisserat ringer tejpmobilen. Det är mamma i Argentina. Samtalet är längre. Ibland brusar Cesar upp, ibland viskar han. När han lägger på är ansiktet neutralt.
– Hon är snäll, men hon bad mig att inte gå ut med att jag är bög. Det är dumt att andra får veta. Det hjälper ingen.
Vill du backa?
– Nej. Jag kommer aldrig att bli guldmedaljör, men jag vill åtminstone inte gömma mig.