Därför blir Spurs kanonmat i derbyt
Facit i Londonderbyt sedan 1993 på Highbury/Emirates: 20 derbyn. 8 oavgjorda. 12 Arsenalvinster.
Hur mäter man skillnaden mellan en klubb som har vinnarmentalitet och en klubb som saknar den? Här är ett sätt: När domaren blåser igång derbyt i norra London har det gått exakt 9 217 823 minuter sedan Tottenham senast besegrade Arsenal på bortaplan.
Det var en studie i derbykausalitet, relationen mellan orsak och verkan.
I början av september 2007 anordnade Tottenham en frågestund där några av klubbens mest engagerade supportrar fick träffa managern Martin Jol.
Huvuddelen av frågorna handlade om den förlorarmentalitet som tycktes ingrodd i föreningen.
Varför släppte Spurs alltid in mål på fasta situationer? Varför tillät de alltid motståndarna att göra sena segermål? Varför vann de aldrig ett derby? Och vad gick att göra åt det?
Jol befann sig bland vänner, och pratade mer uppriktigt än vanligt. Han ryckte på axlarna, tycktes lika förbryllad som fansen.
– Varje gång vi får en hörna eller en frispark mot oss så skiter jag på mig. Jag vågar knappt titta när bollen kommer in i straffområdet. Vi vet att det är något som inte stämmer – men vad ska vi göra?
Några dagar senare var det derby. Med 25 minuter kvar kvitterade Arsenal efter att en frispark lyrats in i straffområdet. Med 10 minuter kvar tog de ledningen, och på stopptid säkrade de segern.
Tottenham hade nått en ny sorts bottennivå.
En längre tid hade de redan på förhand vetat att de skulle förlora derbyna – nu kunde de till och med i detalj förutsäga hur det skulle gå till.
– Jag jobbar mer med fasta situationer än någon annan manager i Premier League, jag jobbar mer med hur man bevakar en ledning än någon annan – men vad kan jag göra? Det handlar framförallt om mental tuffhet.
När Arsène Wenger först kom till England ärvde han en trupp som redan var genomsyrad av just mental tuffhet.
Tony Adams ledde den. Svårslagna soldater som Keown, Bould, Dixon, Winterburn, Seaman, Wright, Platt, Hartson och Parlour fyllde på.
Med tiden fasades den generationen ut och ersattes av bollskickliga eleganter från kontinenten – och våren 2004 blev Arsenal och deras ”Invincibles” det första laget på 113 år att gå igenom en hel säsong i den engelska högstaligan obesegrade.
Spelstilen hade förändrats, vinnarmentaliteten bestått.
Arsène Wenger har hjälpt till att revolutionera den engelska fotbollen på väldigt många områden, inte minst det idrottspsykologiska.
Begrepp som ”psykisk styrka” och ”vinnarmentalitet” är normalt sett svåra att sätta fingret på, men Wenger har alltid jobbat medvetet för att försäkra sig om att bevara den sortens attityd i klubben.
Han har systematiserat ett samarbete med Jacques Crevoisier, en psykolog som han känt i mer än 40 år.
Innan en ung talang får kontrakt med Arsenal måste han gå igenom ett 117 frågor långt test. Det är tänkt att mäta egenskaper som psykisk uthållighet, tävlingsvilja och stresstålighet.
”Jag är beredd att skada min motståndare för att vinna”, är ett påstående som spelarna ska gradera riktighetshalten i. ”Jag vill visa att jag är bättre än andra, även på träning”, ett annat.
– Du kan ha två spelare som är jämnbra vad gäller teknik, fysik och taktisk förståelse – men om den ena är mentalt starkare än den andra kommer han att framstå som bättre på alla områden, säger Crevoisier.
Arsenal har kompletterat utvärderingen med ett rent fysiologiskt prov, som mäter mjölksyrehalten under idrottens klassiska beep-test.
– Spelarna stannar när de känner att de inte kan fortsätta längre. Men är det fysiskt eller mentalt? När vi studerar mjölksyrehalterna ser vi att vissa spelare ger upp lättare. Och förmågan att stå emot smärta är väldigt tätt sammanlänkad med viljan att vinna. Det är livsviktigt att ha spelare som är beredda att spränga sina gränser i 89:e minuten, när alla är utmattade. Arsenal har många såna.
Omedelbart efter att han tagit över Tottenham gjorde Harry Redknapp bedömningen att han fått ärva ett lag som var ”soft in the centre”.
När han några månader senare utvärderade sin första tid i klubben använde han sig av två ögonblicksbilder för att utveckla sin poäng.
– När vi spelade mot Man United så satt mina coacher på läktaren, tillsammans med de United-spelare som inte blivit uttagna i matchtruppen. De studsade upp och ner i takt med varje domslut. Darron Gibson och de andra killarna ville ju spela, men de ville ännu hellre vinna. Det är ju det man själv vill utveckla, men det är svårt att förändra människor.
Som kontrast – Tottenhams avbytarbänk under en förlustmatch uppe i Bolton.
– Jag kommer ihåg hur jag tittade mot bänken. Två av dem såg ut att ha somnat. De hade dragit ner mössorna över ögonen och kurat ihop sig under sina filtar. Jag sa: ”Ledsen att ha släpat hit er. Jag vet att det är kallt och att ni hade kunnat vara hemma med era flickvänner och dricka té”.
Efter fem raka säsonger utan bucklor är ett av argumenten som riktas mot dagens Arsenal paradoxalt nog att de saknar just vinnarmentalitet.
Vare sig Arsène Wenger eller Jacques Crevoisier håller med. Istället kan de visa upp en lång, lång lista på viktiga matcher som de avgjort med segermål i de absoluta slutminuterna.
Jämna matcher som står och väger förlorar Arsenal väldigt sällan, menar de. När de faller beror det istället ofta på att de möter lag som rätt och slätt är bättre, som etablerar ett övertag i ett tidigt skede av matchen.
– Det är ett ungt lag som ibland inte kunnat mäta sig med Barcelona, Chelsea eller Man United, vare sig vad gäller fysik, erfarenhet eller förmåga. Däremot är jag helt säker på att förlusterna inte berott på att motståndarna varit mentalt starkare, säger Crevoisier.
Arsenal-spelarna själva köper analysen. De är medvetna om hur många gånger de pressat in sena vinstmål mot West Ham, Wolves, Hull och Stoke – eller Tottenham – precis som de känner till att de släpat runt en lång segerlös svit mot Man United, Chelsea och Man City.
– Spelar du för en klubb som Arsenal så är det inte mentaliteten det är fel på. Du är en vinnare. För att komma till den högsta nivån – oavsett om det är Champions League, NFL eller NBA – så måste du vara det. Annars fastnar du i mindre klubbar, säger Gaël Clichy.
Harry Redknapp har inte mentala utvärderingar och mjölksyremätningar som hörnstenar i sitt ledarskap, men är ändå lika övertygad om psykologins betydelse i fotboll.
Med enkla gammelengelska kalla-en-spade-en-spade-metoder har han fått Tottenham att bryta barriärer; på kort tid har han fört klubben till Champions League för första gången någonsin och till en första ligavinst över Arsenal på nästan ett årtionde.
Men framme och färdig?
Tottenham har fortfarande inte vunnit en enda bortamatch mot någon av de så kallade ”Big Four”-klubbarna på osannolika 68 försök. De har inte tagit tre poäng i ett bortaderby mot Arsenal sedan 1993. Och de läcker av någon anledning fortfarande mål på elementära fasta situationer.
– Det låter oförklarligt, men det är inte raketforskning. Med åren har det här blivit en klubb där det blivit acceptabelt att förlora den här sortens matcher, att göra billiga misstag, att välja den enkla utvägen.
– Hela mitt arbete här har gått ut på att göra upp med den attityden.
Hur långt har egentligen Harry Redknapp hunnit med Tottenham? En stor del av svaret får vi i eftermiddag.
– Den dag mina spelare åker till en av de här arenorna övertygade om att de ska vinna – då kommer de också att göra det.