Anrell: Tre stjärnor mot ett lag – det blir en fantastisk match
HERNING. Sverige mot Rumänien i EM-semifinal i eftermiddag.
Askungen mot Snövit.
Det Äckliga Landslaget mot några som är kända för att spela ”liksom lika fint som Snövit...”.
Presskonferenser efter en framgång och inför möjligheten till en ännu större framgång har alltid en betydande charm.
Jag har bara varit i Herning några minuter innan jag fattat vem som egentligen bestämmer här.
Doktorn har beordrat huvudcoachen Per Johansson att vila och inte närvara – han är slutkörd – och när doktorn själv öppnar inför media avbryts han av Linnea Torstenson som utan någon som helst tvekan säger:
– Hur länge håller presskonferensen på?
Det är en bra fråga. En berättigad fråga. Presskonferenser utan deadline har en tendens att hålla på hur länge som helst. ”Bara en fråga till...”. Sådant skapar inte matchfokus.
Jag anlände till den här lilla stan på Midtjylland, som lever på kläder och design – Danmarks Borås – och möts av en hemmapress som lätt vulgärt laddar upp en hatstämning a la engelsk tabloidpress.
BT skriker ut ”Buuuh!” över hela förstasidan med en bild på det norska landslaget och en rubrik om hur lätt det blir för hemmalaget att blåsa de ”lalleglade jenterne” tillbaka till fjället.
Danskarna vill ha en drömfinal mot svenskarna.
Men då måste favoriterna från Norge besegras.
Och Sverige måste vinna mot Rumänien, ett lag som de spelade oavgjort mot tidigare i höstas. Rumänskorna är kanske lite sämre nu – svenskorna är mycket bättre.
Och vi har Linnea Torstenson.
Hon säger många bra saker under den dryga timme pressträffen varar. Hon tvingas svara på frågor om sin egen stjärnroll i det här laget. Folk hemma vill höra om hur hon kan spela så brutalt och misshandla och bli misshandlad med samma glada humör.
Glöden från Torstenson lämnar ingen oberörd
Hon är själv lite irriterad över att tv visat hur hon gråtit ”och bölat och haft sig”.
– Det är sju spelare som ska göra det. Det är inte tennis det här.
Nej, det är ju inte det. Men glöden och glansen från Torstensons spel i vändningen mot Ungern har inte lämnat någon som såg den oberörd.
Jag blev en smula centrallyrisk och skrev om ”en förtrollad kväll, en bal på slottet, alldeles underbar”.
– Linnea Torstenson var Askungen, styvmamman, styvsystrarna och de övertända råttorna i en och samma person, skrev jag och tänkte på det faktum att jag aldrig sett henne gråta offentligt. Hon brukar vara världens mest kontrollerade person.
Torstenson, alltså.
Askungen gråter gärna.
Ytterst förvånad blir jag då när jag läser att hennes huvudmotståndare i dagens semifinal går under smeknamnet Snövit.
Adina Fiera kallas så för att hon är ”så söt och spelar liksom fint”, enligt Isabella Gulldén.
Tillsammans med superstjärnorna Stanca och Neagu ska hon knäcka Sverige.
Tre spelare som är bland de bästa i världen.
Mot dem har vi alltså Linnea Torstenson och ett fantastiskt lagspel.
Det är då det slår mig att vi får se en tvekamp mellan Askungen och Snövit.
Askungen mot Snövit i en fantastisk kamp som på många sätt kommer att påminna betydligt mer om catfight och brottning än om att ”vara söt och spela liksom fint”.