Nu är Söderling en världsspelare

Holm: Vidare trots uselt spel

BÅSTAD. Han spelade dåligt i första matchen, uselt i den andra, hyfsat i semifinalen mot David Ferrer.

Robin Söderling vinner ändå.

Det är så en världsspelare presenterar sig.

25-åringen har blivit så bra att han tillhör topp 10 även när han spelar på 75 procent av sin kapacitet.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Söderling på en tennisbana under de senaste åren, men frågan är om jag har sett honom spela sämre än under de två inledande matcherna i Båstad.

Han inledde turneringen med att besegra Andreas Vinciguerra med 6–2, 6–7, 6–2. ”Vinci” är en fighter som man bara kan älska, men om Söderling visat sitt rätta jag i öppningsmatchen hade skåningen på sin höjd fått ett, två, tre, ja, låt oss säga fem game. Det vet även Vinciguerra, även om han går in på centrecourten med samma inställning som en strävhårig tax söker sig in i ett grävlingsgryt.

Spelade ännu sämre

Jag mer eller mindre led mig igenom matchen, precis som många åskådare. Det är mer ös på Pepes Bodega vid lunchtid än det var under kvällsmatchen mellan Sveriges två bästa tennisspelare.

Jag trodde inte att det skulle vara möjligt, men Robin Söderling spelade ännu sämre i kvartsfinalen mot Andreas Seppi. I slutet av andra set var jag inställd på att tidigarelägga hemresan.

Jag hade räknat ut Söderling och det lovar jag att aldrig göra igen, inte ens när han har en 2–0-ledning mot Marcel Granollers.

Han är en världsspelare och det markerade han i de två första matcherna i Swedish Open.

En spelare visar sin verkliga klass när han spelar som sämst, när han förlorar det fysiska spelet men vinner den matchavgörande mentala kampen. Robin slutar aldrig att tro på sig själv, men det gör hans motståndare när det börjar dra ihop sig och de upptäcker en världsfemma på andra sidan av nätet.

När Seppi ledde med 6–4, 5–4 och reste sig från bänken intill domarstolen för att serva hem matchen fick han spaghetti i både armar och ben italienare som han är.

Verkligheten kom ikapp honom.

Att besegra en topp 10-spelare är en sak. Att besegra både en topp 10-spelare och sina egna tvivel en helt annan.

Seppi är 76:a i världen och har aldrig vunnit en titel. Han ska inte ha verktygen som krävs för att besegra en västgöte som två år i rad har tagit sig till final i Öppna franska. Att tänka så är som att försöka sänka ett fartyg med plastbestick.

Aldrig drömtennis i början

’Jag fick aldrig tillfälle att fråga, men är övertygad om Seppi började tvivla på sin egen kapacitet när han absolut inte fick göra det. Han förlorade inte bara servegamet blankt. Söderling vann tio bollar i följd och lyckades vinna matchen trots att han periodvis slog betydligt lösare än under inbollningen.

När jag såg Seppis agerande kom jag osökt att tänka på Alejandro Falla. Den okände colombianen var på väg att slå ut Roger Federer ur Wimbledon när han plötsligt kom på sig själv.

De största stjärnorna spelar aldrig drömtennis i början av turneringarna, men de anpassar sitt spel efter motståndet och vinner ändå. I många fall blir de räddade av sin ranking och den respekt den ger.

Sedan börjar de spela, som Ernst Rolf hade uttryckt det, bättre och bättre dag för dag.

Det är det som kännetecknar en världsspelare och det är hög tid att inse att Söderling tillhör den skaran.

I semifinalen mot David Ferrer började han likna sitt rätta jag och i finalen är jag övertygad om att han kommer att spela som den världsfemma han är.

Jag har svårt att se hur Nicolas Almagro, och hans tvivel, ska kunna hindra Robin Söderling från att vinna sin sjätte ATP-titel i dag.