Störst. Bäst. Vackrast. 50.

Jag hade tänkt urbringa en skål i en nyinköpt Wimbledonpokal.

Men den är inte till salu för privatpersoner längre, har jag förstått, så jag nöjer mig med att göra mig till tolk för hela Sverige och utbringa en allmän skål på nationaldagen för en äkta nationalklenod:

Grattis, Björn Borg. Grattis till Wimbledon fem år i rad (1976-80), franska mästerskapen sex gånger och Masters 1980-1981. Och framförallt till 50 gyllene år.

Jag skrev aldrig om Borg när han var en stor idrottsman.

På den tiden satt jag framför tv:n och tittade och kunde ibland känna en nästan fysisk närvaro som egentligen bara boxning och tennis kan skapa hos mig. Ni vet den där känslan man får av hur en match svänger, hur självförtroende, kondition och flow hela tiden går i vågor och hur även en lekman som sitter framför tv:n kan känna det där, lika bra som vilken så kallad expert som helst.

Jag tror det var Borg som fick mig - och därmed sannolikt hela svenska folket - att inbilla sig att vi förstod tennis.

Vi kände Borgs kroppsspråk. Vi såg när hans huvud hängde eller när hans kropp fick den där släpande idrottsdepressiva hållningen - och när McEnroe därmed tappade krampen i sitt ansikte och den där svarta synen på omvärlden.

Allt gick i vågor och vi fick vara med och vi fick känna oss som om vi förstod vad som hände och vi fattade verkligen - i hela våra kroppar - när ett gem eller bara ett 40-30-läge vad avgörande för matchen, hela sommaren och kanske framförallt för vår syn på Sverige.

Det var Björn Borg för mig.

Och därmed sannolikt för hela Sverige.

Jag skrev aldrig om honom då. Jag är lite tacksam för det. Vissa saker vill man ha oskrivna.

Som exempelvis alla skitartiklar som sannolikt skrevs om honom på den tiden, om skatter, om knark, om kvinnor. Han var sin tids Zlatan, hatade svenska media, hatade - sannolikt - Sverige.

Finns fler intervjuer att nobba

Nu är han försonad och det är skönt att läsa. Han berättar i de fåtaliga intervjuer han gör om hur bra han mår - Sportbladet fick ingen, det är bara att erkänna, jag vet inte varför, kanske är det gamla sår som ännu är öppna, kanske är det bara helt enkelt en fråga om tid, det finns så många intervjuer att tacka nej och det finns så många intervjuer som inte ger någonting för den som intervjuas och varje gång någon ber dig svara på frågan "Varför blev du så stor" får Borg en levande illustration till att det finns ännu fler intervjuer att tacka nej till.

Jag skrev en rätt medioker krönika om Borg en gång.

Inte om Björn utan om Robin Borg.

Jag var på Kungliga Tennishallens utebana och såg honom spela en tävlingsmatch och inte vet jag egentligen varför jag var där, annat än för ett slags förvirrad tanke om att en son till en stor idrottsman måste vara en stor idrottsman.

Jag tyckte Robin såg lite trött ut redan då. På mig, på världen och på tennisen. Han slutade också, nästan innan han hunnit börja. Han orkade inte vara Borgs son - inte på tennisbanan.

Bättre om Björn

Jag skrev en krönika om Björn när han fyllde 40.

Jag läste om den i dag. Den var bättre. Den slutade apropå tanken att han skulle bli staty i Södertälje:

"Grattis Björn. Du är värd 40 statyer i Landet Lagom.

Frågan är kanske  om Landet Lagom har förtjänat dem."

Jag fick ett skrivet tack av Borg för den. Det har jag bara fått för artiklar av en annan idrottare, Pernilla Wiberg. Båda tacken gjorde mig glada.

Jag har träffat Borg några gånger i olika offentliga sammanhang. Om jag inte minns fel var en gång vid presskonferensen för den märkliga turneringen i Älvsjö där han och Wilander och Edberg möttes.

Det var lite udda tankar som bäddade för den turneringen och ingen minns väl egentligen själva tennisen som spelades. Edberg vann, tror jag. Självklart. Han var ju yngst.  Han servade bäst. Jag tror att alla tre ville vinna lika mycket, men medelålders män kan sällan slå yngre män med bra serv, hur gärna de än vill.

Facsinerande möten

Mötena med Borg har alltid fascinerat mig.

Det är hans utpräglade utstrålning. Karisma, skulle en del kalla den och inte mig emot. Den som vunnit lika mycket som Borg har gjort, som är lika känd som Borg är, har naturligtvis ett slags karisma. Men för mig handlar den utstrålningen om säkerhet. Du vet vem du är och du vet att alla andra vet vem du är. Det betyder att du aldrig - säger aldrig - behöver tala om hur bra du är. Det är karisma.

Björn gick fram, tog mig i hand, hälsade och sa:

- Hej, hur mår du.

Det kan alla säga. Men Borg betonade ordet "du" så att man förstod att det var ett slags mening och inte bara en fras. Jag gillade det. Inte bara ett slarvigt "how do you do" utan en fråga med ett svar. Samtidigt kunde jag

inte komma ifrån en svag, svag känsla av att det var en läxa, ungefär som när kungen pratar offentligt. En intränad säkerhet mitt i en sorts osäkerhet.

När jag läste den strålande boken "I huvudet på John McEnroe" av Tim Adams - kanske den bästa bok som skrivits om sport - så var det mest fascinerande att läsa om hur viktig Borg var för att McEnroe skulle kunna älska sin sport. Genom utmaningen från isansiktet Borg, maskinen Borg, geniet Borg framkallades en större och skickligare tennisspelare i känslomänniskan McEnroe, nervknippet McEnroe och geniet McEnroe.

De gjorde varandra bättre.

De skapade odödlig tennis.

De gjorde att en sport som var stor blev större och kanske till och med f-ö-r stor.

För stort monument

Efter Borg-McEnroe har tennisen aldrig riktigt kunnat komma tillbaka som karismatiskt stor sport. Det finns ett monument bakom som är för stort, för skymmande, för fantastiskt. Wilander-Lendl gjorde några försök som var grandiosa i US Open men Wimbledon är ju numera bara en blek, oändlig vitare nyans av blekt. Och det är som bekant i Wimbledon tennisens historia skrivs.

Nadal-Federer i år... ja... gäsp... kanske... nej.

Men det jag ändå minns starkast om än inte klarast är ändå Borgs comeback i Monaco 1991.

Just detta att vi ändå innerst inne trodde att han skulle ha en chans med den där träracketen, vi kanske inte erkänner det, men visst trodde vi det på något sätt.

Det var det största; Borg försökte, en representant för den svenska efterkrigsmodellen, den kanske sista, gjorde ett försök med en gammaldags modell, det gick åt helvete, men vi satt där och tittade och trodde.

Och efter det har ingen mer försökt.

Efter det dog slutgiltigt drömmen om att vi svenskar var lite, lite bättre än alla andra. Det var ett nyttigt uppvaknande.

Björn Borgs liv - år för år

Lasse Anrell